I en serie om fyra artiklar beskriver psykoterapeuten och Flytkraftskribenten Bengt Hedberg människans primära behov av anknytning. I de två första texterna beskrivs hur vårt psyke i samspel med omvärlden växer fram ur evolutionärt nedärvda affekter samt hur vetenskaplig forskning om detta har manifesterats i anknytningsteorin. Detta sätt att tänka är enligt artikelförfattaren en viktig – men ofta förbisedd – grund för förståelsen av psykisk hälsa och ohälsa. I den tredje artikeln kommer Hedberg att reflektera kring hur hatet vuxit fram hos personer som begår grova våldsdåd med hämndmotiv. Han fördjupar sig särskilt i exemplet Anders Behring Breivik. Artikelserien kommer sedan att avslutas med en text om skammen och dess betydelse för utvecklingen av psykisk hälsa/ohälsa.
I filmen Kärlekens mirakel av Lennart Nilsson och Bo G Erikson från 1999 får man följa ett blivande barns utveckling i livmodern från konceptionsögonblicket; celldelningen, framväxandet av organ, ben, tår, armar, händer, ögon, öron och ansikte. Från livmoderns helt skyddande miljö, där det hört sin mammas hjärtljud, röster och andra ljud föds barnet fram ur sin mamma till en helt okänd värld. En dramatisk förändring manifesterad i födsloskriket!
Under cirka 9 månader har modern kunnat förbereda sig. Hon har känt sparkar och rörelser från det barn hon burit under sitt hjärta. Nu har hon barnet vid sitt bröst, ser med förundran på det och stryker försiktigt med sina fingrar sitt barns ansikte, skriket stillnar. Ganska snart söker barnet moderns bröstvårta och börjar av egen kraft suga på det livgivande bröstet.
Till den biologiska anknytningen börjar nu barnets livsviktiga psykologiska anknytning i miljön utanför livmodern. Hur mår modern själv vid födseln? Hur välkommet är barnet? Vilket stöd har hon från omgivningen; de andre föräldern, de egna föräldrarna, syskon och andra?
Barnet är vid födseln totalt beroende av sina föräldrar. Modern är beroende av stöd från sin omgivning. Med hjälp av evolutionärt nedärvda affekter "talar barnet om" sitt fysiska och känslomässiga tillstånd. Det blir moderns eller faderns uppgift att tona in i barnets uttryckta affekter och lyhört försöka förstå vad det kan ha blivit för mycket eller för litet av och i samspelet med barnet genom en viss åtgärd reglera tillståndet och affekten till en harmonisk nivå. Barnet lugnas, den fysiska eller känslomässiga balansen går i viloläge och barnet lär sig då, att det är meningsfullt att uttrycka sina affekter.
Det vi kan kalla ”omsorgssystemet” – vanligtvis föräldrarna – lär sig vikten av att tona in i dessa och reglera dem på ett adekvat sätt. Intoningen och regleringen anpassas efter barnets ålder, dess kognitiva och känslomässiga utveckling och successivt lotsas barnet genom samspelet in i den kontextuella miljö det har fötts in i. Alla föräldrar vet hur roligt, utmanande och svårt detta är. Man kommer att misslyckas många gånger. Finns den viktiga inställningen, att man vill lära känna sitt barn och dess behov och låta barnet lära känna sina föräldrar, växer en ömsesidig tillit fram. Ur denna tillit skapas en trygg bas. Från denna kommer barnet att vilja utforska allt större ytor i sin miljö. Vid fara återgår barnet skyndsamt till en trygg hemmahamn.
I den här artikelserien kommer jag att beskriva den framväxande vetenskapen om den här dynamiken. Av denna forskning framgår att det här är ett konstruktivt sätt att förstå hur psykisk hälsa/ohälsa formas. Det är troligen en mer dynamisk och användbar form av förståelse av psykiska problem än den medicinska diagnostikens ensidighet som präglar dagens psykiatri.
Men först vill jag vill göra en kort utflykt till savannen.
Livet på savannen
Det nyfödda barnet på savannen var av överlevnadsskäl helt beroende av sina föräldrar. Där var det särskilt viktigt, att vara fysiskt nära någon av föräldrarna. Om avståndet till dem blev för stort, var barnet snart en munsbit för något rovdjur. I denna nödvändiga fysiska närhet utvecklades ganska säkert också en känslomässig anknytning, där nedärvda affekter kunde tonas in i och regleras. Efterhand blev det också viktigt för "savannbarnet” att lära sig hur det skulle överleva utan den ständiga närheten till modern/fadern.
Under denna utveckling gällde det, att i samspel med andra, lära sig, att själv bli uppmärksam på de tydliga faror som hotade dess liv på savannen. När barnets utforskarbeteende och självständighetssträvan började ta form, följdes det till en början med stor och skärpt uppmärksamhet. Tillgången till beskydd förblev livsviktigt och vidgades efterhand så att den stam man tillhörde med dess regler utgjorde skyddet. Vid jakt var man inte ensam. Rörelsen mellan den trygga basen och utforskar- och självständighetsbeteendet går kanske att se än tydligare i detta kontextuella beroende till gruppen/stammen som hemmahamn.
Som ett led i den naturligt livsnödvändiga anpassningen till stammens regler och normer lärde sig "savannbarnet" att i denna givna kontext lyssna till, och reglera, nedärvda och vägledande affekter samt utveckla färdigheter och kunskaper för ett liv på savannen.
Livet i dagens samhälle
Dagens samhälle är mer svåröverskådligt, komplicerat och har på senare tid även blivit skrämmande. Farorna är ändå inte lika uppenbara. Evolutionärt nedärvda affekter och motstridiga behov är lika giltiga idag som för tusentals år sedan. På savannen löstes den emotionella utvecklingen i den struktur som var given. I vårt samhälle råder det många fler influerande föreställningar om hur barn skall uppfostras. Det förefaller därför bli allt viktigare för barnet, att i samspelet med föräldrarna erfara deras förmåga till känslomässig intoning, varvid barnet kan få fortsatt adekvat tillgång till egna medfödda affekter och därigenom bättre kunna få såväl fysiska som känslomässiga behov tillfredsställda. Genom denna intonande förståelse kan barnet lära sig att känna igen och efterhand också reflektera över olika känslomässiga tillstånd.
Omsorgssystemets förmåga till adekvat gränssättning innebär också, att barnet får lära sig att reglera sina affekter så att en anpassning kan ske på mer nyanserade sätt till ett mer oförutsägbart samhälle med mycket växlande situationer och annorlunda krav för såväl det växande barnet som för dess familj.
Neurobiologi och anknytningsmönster
Vid födseln är barnets hjärna vid jämförelse med andra däggdjur osedvanligt ofullgånget. Under barnets första år sker det en mycket kraftig utveckling med stor tillväxt av såväl neuron som synapsbildningar. De potentiella kontaktvägarna behöver dock riktas och förfinas för att den primära överlevnaden skall säkerställas. Det är ganska självklart, att omsorgssystemets förhållningssätt stimulerar de neuron som bäst gynnar det växande barnets förmåga till överlevnad under skiftande omständigheter.
På savannen gav den omgivande kontexten självklara ledtrådar till vad barnet måste lära sig. I vårt samhälle kanske blicken i den andres blick bäst kan ge ledtrådar till hur barnets känslomässiga utveckling kan komma att bli. Utsidan ger ledtrådar till insidan, det vill säga hur ser föräldern på barnet och vad tycker sig barnet se i dess ögon. Är det huvudsakligen glädje och intresse? Är det däremot oftare en sorgfylld, ilsken, ointresserad, besviken eller skrämd blick eller i värsta fall avsky som barnet kan ana i moderns/faderns blick?
Förälderns känslomässiga tillstånd kan givetvis variera dels med tanke på var den själv befinner sig i sin livsutveckling, dels med tanke på vilket stöd den har från sin omgivning i sin svåra uppgift att vara förälder? Kan de två föräldrarna hjälpas åt? Vilka erfarenheter kommer att dominera? Den miljö barnet lever i kommer otvivelaktigt att påverka barnets sinnesintryck. Med dessa och sina nedärvda affekter fortsätter barnet att visa sina fysiska behov och sitt eget inre känslomässiga tillstånd. Hur väl kan dessa förstås och tonas in i och därefter regleras i samspelet med modern/ fadern/ omsorgspersonen? Stärks eller försvagas barnets känsla av att vara trygg eller otrygg i relationen?
Faran idag är att omsorgssystemet kan ha en bristande förmåga att tona in i barnets uttryckta affekter och reglera dessa på ett adekvat sätt. Det är till exempel omöjligt för barnet själv att förstå att oreglerad rädsla och utsatthet kan bero på omsorgssystemets brister. Barnet skyddar sig mot denna insikt genom att tro, ”det måste vara något fel på mig” och i görligaste mån anpassa sig till systemet. Barnet kan då utveckla symtom, som kan bli ett starkt försvar mot denna rädsla och känslan av utsatthet.
Symtomen kan visa sig på olika sätt, men kan komma till uttryck genom ökad oro, rastlöshet, svårigheter med koncentration, förefalla vara otröstbart och svårkontaktbart. Att inom sig känna ”att det är något fel på mig”, kan för vem som helst vara mycket svårt att klä i ord. En outsägbar idé om att vara oälskbar kan födas. Det är en djup men fortfarande omedveten skam för barnet att känna och tro, att det inte är älskat för den det är.
Det är genom att förstå hur omsorgssysstemet utvecklar sin förmåga/ oförmåga till intoning och reglering av barnets behovs och affekter som avgör hur den fysiska och psykiska utvecklingen blir. Det mönster som då utvecklas kommer till uttryck i anknytningsteorin och man kan i den spåra om utvecklingen går mot en grundläggande trygghet eller mot otrygghet och bristande tillit. I förlängningen kan man se en tilltro/misstro till egna förmågor, omsorgssystemets förmåga/oförmåga och därmed hur den psykiska hälsan eller ohälsan utvecklas. Genom att söka svaren i hur relationerna utvecklas i familjesystemen kan man med större tillförsikt avlägsna sig från ensidiga individualiserande och psykiatriserande hypoteser om att problemen har ett ursprung i felaktigheter i våra hjärnor eller i våra kroppar. När organiska orsaker till tillståndet kan påvisas, skall behandlingen självklart anpassas därefter.
Anknytningsteorin börjar formas
John Bowlby (1907–1990) och Mary Ainsworth (1913–1999) började var för sig och senare tillsammans intressera sig för barns uppväxtvillkor. John Bowlby var intresserad av deras asociala och utagerande beteendeproblem med svårigheter att behålla och utveckla känslomässiga relationer. Mary Ainsworth inspirerades av sin lärare William Blatz, som hävdade att barns trygghet härstammar från närheten till sina föräldrar. Själv myntade hon begreppet ”en trygg bas”. När människan inte har denna trygga bas att utgå ifrån handikappas hon.
De två makarna Robertsons studier av barns starka sorgereaktioner vid separation från sina föräldrar vid sjukhusvistelse innebar stora och väl kända förändringar i barnsjukvården. Harry Harlows experiment med rhesusapor tydliggjorde behovet av känslomässig trygghet framför behovet av mat. Vid fara föredrog aporna skydd hos en "tygapa" i stället för en "apa med nappflaska". Relationen till en trygg person ökar barnets möjlighet att överleva i en farlig värld.
När Mary Ainsworth arbetade i Uganda började hon observera mor-barnförhållandet under barnets första levnadsår och efter hemkomsten till USA önskade hon jämföra amerikanska medelklassfamiljer med det hon studerat i Uganda. Trots stora kulturella olikheter fann hon vid dokumentationen stora likheter om det viktiga samspelet mellan mor-barn, deras anknytning och om omvårdnaden, vilket hon brevväxlade och samtalade med John Bowlby om. (Axplock ur Broberg m. fl. 2006, Broberg m. fl. 2008).
Främmandesituationen och forskningens fortsatta tillvägagångssätt
Mary Ainsworths studier, observationer och slutsatser av mor-barnförhållandet ledde till närmare studier av detta förhållande. I en konstruerad – så kallad – främmandesituationstuderade Mary Ainsworth med flera hur modern och barnet samspelar och hur de förhåller sig till varandra.
Barnet är mellan 12–18 månader. Förälder, barn och försöksledare (fl) introduceras först i rummet, varefter fl lämnar rummet. Barnet får bekanta sig med rummet och de leksaker som finns där. Föräldern är med men hjälper till endast om det är nödvändigt. I nästa sekvens kommer en främmande person in i rummet, sitter tyst, men börjar prata med föräldern och leker slutligen med barnet. I nästa episod går föräldern ut ur rummet och barnet blir ensamt kvar med främlingen. Sedan kommer föräldern tillbaka in i rummet och främlingen lämnar. Föräldern lämnar sedan barnet ensamt kvar i rummet. Främlingen kommer sedan in och samspelar med barnet om nödvändigt. I den sista episoden kommer föräldern in i rummet och främlingen lämnar det. Proceduren spelas in på video och tar ca 20 minuter.
Man studerade skeendet mellan barn och mor vid två separationer och två återföreningar, samt barnets reaktion vid mötet med en främling och reaktionen vid ensamhet. Studierna följdes upp med observationer och intervjuer i barnets hemmiljö. Analyserna av dessa observationer ledde fram till formulerandet av anknytningsteorin
Med ledning av såväl barnets som moderns sätt att reagera och förhålla sig till varandra kunde man med stor säkerhet beskriva omsorgssystemets förmåga eller brister att tona in i och reglera det växande barnets signaler och barnets förmåga eller brister att knyta an till modern. Genom strukturerade intervjuer med modern/föräldrarna kunde man också få en uppfattning om vilka anknytningsmönster föräldrarna bär med sig från egen uppväxt och i vilken mån de kan ha bearbetat dessa erfarenheter.
Mary Ainsworth samarbetade som nämnts med John Bowlby, som kom att sammanfatta dessa studier/erfarenheter i sin bok En trygg bas (1994). En bok dedicerad till Mary Ainsworth. Sammanfattningsvis beskrivs i boken hur mor och barn knyter an till varandra, på vilket sätt barnet utforskar sin omgivning, hur det rör sig mellan behovet av närhet till modern och behovet av att utforska världen runtomkring.
Begreppen organiserad anknytning och desorganiserad anknytning beskriver de olika mönster som forskningen har lett fram till. Dessa kunskaper leder i sin tur fram till frågan om barnet har rätt till en trygg anknytning. Det här blir ämnet för nästa avsnitt i denna artikelserie på Flytkraft.
Referenser:
Broberg, A. m fl (2006). Anknytningsterori Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Natur och Kultur.
Brobberg, A. m fl (2008). Anknytning i praktiken. Tillämpningar av aknytningsteorin. Natur och Kultur.