I en serie om fyra artiklar beskriver psykoterapeuten och Flytkraftskribenten Bengt Hedberg människans primära behov av anknytning. I de två första texterna beskrivs hur vårt psyke i samspel med omvärlden växer fram ur evolutionärt nedärvda affekter samt hur vetenskaplig forskning om detta har manifesterats i anknytningsteorin. Detta sätt att tänka är enligt artikelförfattaren en viktig – men ofta förbisedd – grund för förståelsen av psykisk hälsa och ohälsa. I den tredje artikeln kommer Hedberg att reflektera kring hur hatet vuxit fram hos personer som begår grova våldsdåd med hämndmotiv. Han fördjupar sig särskilt i exemplet Anders Behring Breivik. Artikelserien kommer sedan att avslutas med en text om skammen och dess betydelse för utvecklingen av psykisk hälsa/ohälsa.
Föregående artikel inleddes med en beskrivning av en episod ur filmen Kärlekens mirakel, följt av en gestaltning av hur utsatt livet på savannen kunde te sig jämfört med livet i dagens samhälle. Det framhölls också hur osedvanligt ofullgånget barnets hjärna är vid födseln jämfört med andra däggdjur, vilket gör det än mer beroende av omsorgssystemets förmåga att ta hand om sin avkomma. Den här artikeln kommer att visa vad forskningen har kommit fram till om omsorgssystemets förmåga/oförmåga samt vilket/vilka anknytningsmönster barnet kan utveckla i samspelet med sitt omsorgssystem samt hur dessa kunskaper kan bidra till en fördjupad förståelse av hur psykisk ohälsa kan utvecklas – ett stort problem för många i dag.
Den organiserade anknytningen
Forskningen om organiserad anknytning har sammanfattats genom en beskrivning av tre olika mönster: trygg, otrygg-undvikande och otrygg-ambivalent anknytning. Betydelsen av den trygga anknytningen och dess koppling till såväl fysisk som psykisk hälsa har dokumenterats av många i vetenskapligt fastställd forskning inom området.
Vid otrygg undvikande anknytning utvecklar barnet en strategi, som säkerställer att avståndet till föräldern inte ökar. Genom att inte uttrycka behov av närhet riskerar barnet inte att bli avvisat. Det tycks vilja klara sig själv utan förälderns stöd, men denna "självständighet" baseras mer på omedvetna rädslor och skamkänslor än på trygghet. Barnet lär sig att stänga av sitt behov av beroende formulerat i "jag klarar mig själv". Det skulle kunna vara förenat med "svaghet" att visa sin längtan efter närhet. En överreglering av de negativa affekterna rädsla, sorg, ilska kan ha skett, vilket också kan innebära mindre uttryck för de positiva affekterna glädje och intresse.
Vid otrygg ambivalent anknytning är barnet mer upptaget av att knyta an till modern än av att utforska rummet. Under experimenten protesterade barnet, när modern lämnade rummet och avvisade henne, när hon kom tillbaka. Det verkade som om barnets anknytningssystem ständigt var påslaget och aldrig vilade. Modern var fysiskt närvarande men psykiskt frånvarande och tycktes mer upptagen av egna behov än barnets behov. När barnet kom närmre modern stelnade hon och barnet drog sig tillbaka. Barnet försökte "väcka" modern och försökte tända kärlekens blick inom modern. När avståndet blev för långt gjorde barnet nya försök. (Hedberg 2013).
Många barn och vuxna har tvingats till en för tidig självständighet och till att klara sig utan särskilt mycket stöd från omgivningen. Därför kan de ha svårt att klara livets påfrestningar just på egen hand.
Under vår tid har dessa personers svårigheter alltmer kommit att betraktas som om deras ”felutveckling” beror på störningar eller brister i hjärnfunktionen. Man verkar inte ha förstått, att det kan vara omsorgssystemets bristande förmåga att skapa förutsättningar för rörelsen mellan de motstridiga positionerna, förmågan till närhet och förmågan till självständighet. Denna rörelse påverkar i sin tur hjärnans förmåga att utveckla de neuron och synapsbildningar som bildats vid en känslomässig trygg anknytning. Forskning har kunnat påvisa att neuron och synapsbildningar tillbakabildas när omsorgssystemet brister i sin förmåga att skapa en trygg bas. Som vi ska se blir det mycket tydligt vid desorganiserad anknytning.
Förmågan till empati tycks då ha gått mer eller mindre förlorad.
Den desorganiserade anknytningen
Det visade sig efterhand, att en del barns beteenden inte alls, eller bara delvis, gick att klassificera enligt framtagna kriterier för trygg, otrygg-undvikande, otrygg-ambivalent anknytning. Svårigheterna var tydligast i studier av barn i socialt utsatta miljöer, vilket anknyter till John Bowlbys tidiga iakttagelser. Mary Main med flera granskade ingående vad som händer, när barnet på grund av brister i omsorgssystemet inte kan utveckla vare sig "första val" (trygg) eller "andra val" (otrygg-undvikande, otrygg-ambivalent).
Genom att noga värdera barnens synliga beteenden i filmade samspelssekvenser i främmandesituationen fann man ett samband med studierna vid hemobservationer. Vid återföreningen framkom motsägelsefulla beteenden hos barnet, som först närmar sig föräldern, men plötsligt vänder eller blir stående helt stilla, ofta med ett förvirrat ansiktsuttryck. Det kanske gråter häftigt och vänder ryggen åt föräldern. Om beteenden av stark rädsla visar sig vid återföreningen är det ett särskilt allvarligt tecken. Det kan visa sig till exempel genom att hålla för ansiktet, springa undan eller försöka gömma sig. Den förälder som barnet skulle kunna söka skydd hos är barnet rädd för. Det blir en konflikt mellan behovet av skydd och att samtidigt vara rädd för den som man behöver bli skyddad av.
Mary Main och Eva Hesse presenterade teorin om att det är anknytningspersonens skrämmande beteende som försätter barnet i en omöjlig situation, vilket kan leda till en känsla av rädsla utan slut. Denna hjälp- och skyddslöshet innebär svårigheter att få sina primära behov av närhet och skydd tillgodosedda. Ett stresspåslag med ökad utsöndring av stresshormonet kortisol gör det också svårt för hjärnans organisation att finna något viloläge och barnet kan utveckla ett beteendemönster som präglas av hög beredskap för kamp- och flyktreaktioner i kombination med lättväckt aggressivitet.
Eftersom alla föräldrar – med få undantag – vill sina barn väl är det svårt att förstå varför en del föräldrar kan uppträda hotfullt och därmed skrämma sina barn. Med utgångspunkt i den närmare granskningen har Mary Main och Eva Hesse formulerat teorier kring detta.
Föräldrarna kan ha med sig egna traumatiska minnen, som kan aktiveras av något i omvårdnadssituationen och som nu visar sig i skrämt eller skrämmande föräldrabeteende. I stället för att få skydd, blir barnet rädd och har givetvis svårt för att förstå vad som händer. I bästa fall kanske föräldern kan förklara vad som hänt, men ibland kanske föräldern inte ens själv kan minnas från medvetandet avspjälkade tillstånd – ett så kallat dissociativt tillstånd. Det vill säga föräldern kan inte själv associera till varför detta tillstånd uppkommer. Plötsligt iscensätts inför barnet oförklarliga hotfulla beteenden; fysiska eller sexuella övergrepp eller att barnet får bevittna misshandel i sitt eget hem. För barnet kan det innebära ett kontinuerligt förhöjt stresstillstånd eller ett tillstånd av dissociation. (Broberg m. fl. 2008, sid.175–207).
Kan anknytnings- och affektteorier bidra till förståelsen av psykisk ohälsa?
Barn kan tidigt ha visat olika besynnerliga eller svårbegripliga beteenden, som givit stor anledning till oro. Det kan vara en förälder, som söker stöd för sitt barn. Någon på förskolan eller i skolan har observerat något och försöker tala med barnets förälder om iakttagelsen. Barnet kanske är oroligt, hyperaktivt, är svår att få kontakt med, drar sig undan, har svårt att leka/ vara med andra barn, är onödigt aggressivt eller visar något annat bekymmersamt.
Om man finner allvarliga brister hos ett barn, kan man befara att neuron och synapser som utvecklar tillit till omvärlden har tillbakabildats. Detta blir särskilt allvarligt vid tillståndet "rädsla utan slut". Om ett enkelt salivprov dessutom kan påvisa att barnet har påslag av stresshormonet kortisol, då finns än större anledning att utreda barnets anknytningsmönster och omsorgssystemets förmåga till intoning i och reglering av barnets affekter. Barnets behov av trygghet är en grund för viljan att utforska sin omvärld och vid fara finna en trygg hemmahamn.
Med ett familjeorienterat synsätt är det möjligt att bedöma det sammanhang som barnet växer upp i. Det anknytningsmönster barnet har utvecklat i relation till omsorgssystemet kan ge viktiga ledtrådar till en mer dynamisk förståelse för uppkomna problem. Föräldrarna behöver få hjälp att förstå sitt barns affekter och signaler och därmed hjälp att möta barnet genom ett mer intonande förhållningssätt. Ur det arbetet är det möjligt att utveckla en större förmåga till mer adekvat reglering av såväl barnets som sina egna affekter. Då behöver det finnas, och fortsättningsvis utvecklas, långsiktiga behandlingsmöjligheter redan på ett tidigt stadium i barnets liv. Därmed skapas förutsättningarna för den trygga basen och en självständighetssträvan med ökande möjligheter till mentalisering kring det som sker under barnets utveckling, det vill säga en förmåga att med fördjupande intresse tala med varandra om det mellanmänskliga skeendet.
Att förstå ett barn på detta vis blir en stor skillnad mot att i första hand ha fokus på det enskilda barnet och betrakta det som om det à priori är något fel på dess hjärnfunktion. Med ett ensidigt psykiatriskt synsätt reduceras i stället barns brister till symtom med felaktigheter i hjärnfunktionen. I stället för att analysera det kontextuella sammanhanget individualiseras uppkomna brister och psykiatriseras som symtom, vilket sedan alltför ofta resulterar i en diagnos. Tillståndet kan därmed förklaras som om det vore en sjukdom. Behandlingen innebär oftast förslag om medicinering, trots avsaknaden av organiskt underlag för en sjukdomsdiagnos. Denna avsaknad har ersatts av en hypotes – nämligen om att ovan angivna symtom skulle kunna tyda på medfödda brister i hjärnfunktionen.
Om barnet utreds och man finner att det har ADHD eller någon annan neuropsykiatrisk diagnos, då har man avlägsnat sig mycket långt från kunskaperna om neuroners och synapsers utveckling eller tillbakabildande enligt ovan. I stället för att utreda barnets anknytningsmönster och omsorgssystemets förmåga/oförmåga enligt ovan, får såväl barnet som föräldern bekräftat, att bristen/felet ligger hos barnet. Det är inte svårt att dra parallellen till alla de sexuellt utnyttjade eller agade barn/unga som tycker att det bara var deras eget fel att de utsattes för övergrepp, eller att det var av godo att de fick stryk under uppväxtåren. (Rätten att aga barn förbjöds 1979 i vårt land).
Det var givetvis svårt att förstå de konsekvenser som följdes av att ha blivit sexuellt utnyttjad eller agad. Det kan också vara svårt för ett barn att förstå att det skulle behöva medicineras för sina brister/symtom. Behandlingen blir en bekräftelse på, att ”det är något fel på mig och felet sitter i min hjärna”. Ett ensidigt synsätt innebär oftast, att barn remitteras direkt till en neuropsykiatrisk utredning. Framstegen inom hjärnforskningen tycks ha lett fram till en övertro på att barnets symtom beror på felaktigheter i barnets hjärna av annat slag än ovan nämnd tillbakabildning av neuron och synapsbildningar.
Långt upp i vuxenåren kan dessa symtom leva vidare utan att den drabbade förstår orsakerna. Det är förenat med psykisk smärta att koppla symtomen till sin rädsla och utsatthet under uppväxtåren. Det kan också bli svårt att förstå, att vad man har varit med om, kan ha någon betydelse i livssituationen som vuxen.
Självständighetsmyten och rädslan för beroende
Barnet är från första sparken i livmodern i en tydlig relation med sin moder. "There is no such thing as a baby" skrev Winnicott. Barnet är ett subjekt och modern är ett subjekt och dessa subjekt har mestadels intentionen i sitt varande med varandra att vilja lära känna varandra. Det intentionella och intersubjektiva skeendet mellan barnet och föräldern tycks ha kommit i skymundan i ett samhälle, där man trots vetenskapligt fastställda kunskaper enligt ovan alltmer kommit att odla självständighetsmyten.
I stället för att acceptera och förstå kunskaperna om omsorgssystemets förmåga/brister och anknytningsteorin blir den underliggande uppmaningen: "Du måste lära dig att bli självständig och ju tidigare du blir det desto bättre!” och "Ensam är stark!”. Centrifugala krafter tycks slunga den enskilde individen ut mot en periferi, där han/hon många gånger skall klara sig på egen hand.
Den trygga basen, som varje människa behöver som en god utgångspunkt för sina olika utforskarbeteenden och sin självständighetssträvan, kan alltför lätt gå förlorad i en framväxande rädsla för beroende, (läs: barnets införlivade rädsla, när det under uppväxten vid behov sökt skydd och tröst och blivit avvisat). Den trygga hemmabasen kan i värsta fall gå förlorad och därmed också den rörelse mellan trygghet och självständighet, som är av stor betydelse för den psykiska hälsan. Osäkerhet, rädsla, fruktan och till och med skräck för omsorgspersonerna innebär som framgått, att anknytningen kan bli desorganiserad.
Vid otrygg ambivalent eller otrygg undvikande anknytning finns större möjligheter att reparera uppkomna brister. I främmandesituationen är de olika anknytningsmönstren vetenskapligt dokumenterade. I mer vardagliga situationer kan olika anknytningsmönster avläsas i nedanstående sammanfattande förhållningssätt: ”Kom – jag behöver dig”, ersättes med "jag klarar mig själv" eller än värre ”gå din väg – jag behöver ingen”.
Har barnet rätt till en trygg anknytning?
Genom observationer, intervjuer och främmandesituationen kan man som framgått idag tydliggöra barnets huvudsakliga anknytningsmönster och omsorgssystemets förmåga eller brister att förstå barnets signaler. Rädslan för att inte vara älskad är svår att göra sig medveten om och än mindre möjlig för ett barn att klä i ord. Som nämnts kan den ta sig många olika uttryck.
Genom intervjuer är det, vid behov, också möjligt att bedöma de anknytningsmönster som föräldrar har med sig från egen uppväxt och i vad mån de har kunnat bearbeta egna erfarenheter under sina fortsatta liv. Om vi menar allvar med försöken att förstå hur det kommer sig, att den psykiska ohälsan i vårt land kontinuerligt ökar trots ökad medicinering, behöver dessa kunskaper tas på största allvar. Ur detta synsätt blir den följdfråga vi i vårt samhälle måste våga ställa: Har barnet rätt till en trygg anknytning?
Eftersom det är hemifrån allting startar borde det vara självklart att tydligt ställa denna fråga då en familj söker stöd eller behandling för ett barns psykiska ohälsa eller sociala problem. Genom den frågan flyttas fokus från det enskilda barnet till omsorgssystemets förmåga att lyhört lyssna till barnet och på ett adekvat sätt reglera barnets känslomässiga uttryck. Det är rörelsen mellan förmågan till närhet och förmågan till självständighet som är grunden för utvecklandet av psykisk hälsa hos såväl barnet som den vuxne.
När vården inte arbetar med att utveckla detta samspel utan väljer att individualisera och psykiatrisera barns symtom förvärras situationen, eftersom det leder till en förståelse i vilken barnet beskrivs som problemet.
Till sin hjälp in i livet har barnet sitt medfödda primära motivationssystem, nämligen affekterna. När man inom familjen får större möjligheter att dela såväl positiva affekter (intresse, glädje) som negativa affekter (rädsla, sorg, vrede, avsky, avsmak, skam) samt ta ett större ansvar för uppkomna situationer får barnet och föräldrarna större möjligheter att bli subjekt för varandra. Deras känslor och handlande har intentioner som går att begripliggöra. En trygg bas för barnet att stå på kan på så vis skapas och lägga grunden för att utveckla såväl möjligheten till nära relationer i det fortsatta livet som en ökad grad av självständighet.
En behandling baserad på anknytningsteori skulle även ge föräldrarna möjlighet att förstå sina egna mönster och ta större ansvar för dessa och hur de påverkar deras barn.
Referenser:
Broberg, A. m fl (2008). Anknytningsteori. Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Natur och Kultur
Hedberg, B. (2013). Vad har du varit med om? Om rädsla, utsatthet, skam och skamlöshet. Recito Förlag