I en serie artiklar på Flytkraft beskriver psykoterapeuten Bengt Hedberg människans behov av anknytning. Denna fjärde och sista artikel handlar om skam – en affekt som vi människor gör mycket för att undvika. Därför kan den ha långtgående effekter på våra beteenden och vår psykiska hälsa. Hur långt kan vi gå för att slippa att överväldigas av skam?
Den här artikeln knyter an till de tidigare artiklarna Ett barn blir till, föds och börjar relatera till sin omvärld, Har barnet rätt till en trygg anknytning? och Terrorist eller begripliggjord gärningsman?
I dessa framhölls hur omsorgssystemets förmåga – eller oförmåga – att genom adekvat intoning och reglering hjälpa det växande barnet att efterhand själv i samspelet med omsorgspersonerna förstå, uttrycka, reglera och ta ansvar för sina evolutionärt nedärvda affekter.
Dessa är: glädje och intresse (positiva affekter), förvåning (neutral affekt), fruktan, vrede och sorg, (negativa affekter som utgör hot mot eget eller andras liv och lidandets affekt) samt avsky, avsmak och skam (negativa affekter där avsky och avsmak skyddar mot förgiftning medan skammen reglerar intimitet och distans). Hur dessa vägledande affekter kommer till uttryck och begripliggörs är av avgörande betydelse för hur den psykiska hälsan/ohälsan utvecklas och hur man också bättre kan förstå de olika psykiska symtom som människan kan komma att utveckla på såväl sin väg mot vuxenblivandet och som vuxen. I en artikel från november 2024 Utan ömsinthet ökar risken för att brister blir till psykiatriska diagnoser beskrivs också faran med ett ensidigt, psykiatriserande och individualiserande betraktelsesätt.
Som framgått är skammen en av nio vägledande affekter. En del av skammens sammansatta problematik åskådliggörs i rubriken, men alla föds med förmågan att känna skam. Det lilla barnet visar tidigt detta genom att slå ner ögonen, titta bort och böja sitt huvud, när det gjort något som kanske ogillats av föräldern. Om adekvat tröst finns, återupprättas relationen och samspelet kan fortsätta. Blicken i den andres blick blir här vägledande för hur intoningen och regleringen av visad affekt blir, och därmed om relationen är fortsatt OK eller om det är något som självet borde fortsätta att skämmas för:
Jag gjorde visst något dumt, men mamma kunde genom sin intoning få mig att förstå att det var fel gjort, men jag förstod också att det inte var något fel på mig själv. Jag kan nog göra bättre nästa gång.
Eller:
Jag gjorde visst något dumt och jag förstod, att mamma tyckte så illa om det jag gjorde att hon inte ville kännas vid mig på en lång stund. Det började kännas som om det var något fel på mig själv.
Dessa något förenklade exempel får utgöra ett avstamp mot en fördjupande förståelse för hur relationer börjar byggas och hur de kan komma att utvecklas samt hur oreglerad skamkänsla kan börja smyga sig på i relationerna och tillsammans med rädslan på sikt försvåra såväl inlevelse- som uttrycksförmåga. Det kan bli en början till att inte heller våga lita på sina evolutionärt nedärvda vägledande affekter.
För att på ett djupare sätt förstå hur det blivit så behöver vi göra en kort historisk tillbakablick hur människan med skammen som verktyg implementerat rädslan för att bli utskämd och hur det kommit att innebära att ingen vill känna skam.
Skammens historia
Förr reglerades skammen på ett grymt sätt genom att bestraffa den som gjort något otillåtet eller skamfyllt enligt principen "enom till straff androm till varnagel". För att skydda gruppens överlevnad kunde man till exempel uteslutas ur gemenskapen, bli en syndabock eller till och med bli fredlös. Man kunde statuera exempel genom att den skamfyllde brändes på bål, blev offentligt avrättad, fick löpa gatlopp, ställdes vid en skampåle, fick stå i skamvrån eller blev agad.
Förutom det klara budskapet att man skulle anpassa sig och underordna sig, hade det en avsiktligt skrämmande effekt på andra. Även om de grymmaste av dessa metoder sedan länge är förbjudna, verkar rädslan för att känna skam fått ett djupt fäste inom människan. Trots tydliga framsteg (1958 förbjöds aga i folkskolan, 1979 förbjöds föräldrar att aga sina barn) gäller det dock fortfarande att passa in och känna till koderna. Det gäller inte bara i familjerna utan blir kanske än tydligare i kamratgrupper i och utanför skolan, i ung-domsgrupper, men även i vuxengrupper bland annat på arbetsplatser. Risken är annars stor, att man kan bli utsatt för mobbing och skamlösa attacker från omvärlden. Rädslan, fruktan, skräcken kan då få ett fäste i den utsatte.
Idag kan gatloppet liknas vid att bli uthängd i media och där nagelfaras. Mediadrevet kring Benny Fredriksson är ett skrämmande exempel. Efter 16 år som VD för Kulturhuset Stadsteatern avgick han i december 2017 och berövade sig sitt liv under mars året efter. Ibland har det räckt med en utmärkelse. Harry Martinsson fick 1974 Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson. Detta ifrågasattes av betydelsefulla kritiker och Martinsson berövade sig livet 1978. Alltför ofta går det så kallade drevet i gång med skamlösa attacker – en skam som de utsatta själva får bära med förödande konsekvenser. Hur svårt det kan bli att värja sig eller försvara sig mot sådana attacker kan liknas vid utsattheten för den som tvingades löpa gatlopp eller fick stå vid en skampåle och bli bespottad.
Det verkar dessutom som om det över tiden skett en närmast omärkligt smygande förskjutning mot att acceptera och ibland beundra skamlösa beteenden, som kännetecknas av en bristande förmåga eller till och med oförmåga att kunna känna skam.
I sociala medier kan människan "hängas ut" eller mer eller mindre anonymt utsättas för skamlösa attacker från sin omvärld, något som inte minst yngre människor har kommit att bli utsatta för.
För att bevara sin anständighet behöver människan kunna känna skam och låta sig vägledas av denna känsla. När hon gjort något dumt eller otillåtet bör hon kunna ta ansvar för sitt skamliga eller skamlösa beteende genom att be om ursäkt och i handlingar visa att hon menar allvar med ursäkten. Denna förmåga verkar dock bli mer sällsynt. Det blir oftast det utsedda "offret" som får stå där med skammen.
Skammens vägledande funktion
Det är givetvis mest optimalt om människan själv kan tillstå och erkänna när hon gjort något skamligt som innebär att hon kränkt någon annan människa i sin omgivning och att hon kan skämmas och be om ursäkt för detta. Det skulle också vara optimalt om hon själv i stunden kunde reagera på skamliga/skamlösa beteenden från andra i sin omgivning och på så vis sätta adekvata gränser runt sin egen person och bevara sin självaktning.
I dessa mer optimala förhållningssätt skapas förutsättningar för att skamkänslans vägledande funktion tas till vara så att relationen till såväl sitt själv som till den andre blir återupprättad. Då har man i stunden kunnat reagera adekvat på en egen uppkommen skamkänsla, tagit ansvar för denna, bett om ursäkt. Vid pådyvlandet av skam utifrån gäller det att lägga tillbaka skammen där den hör hemma, vilket är lättare sagt än gjort, eftersom människan oftast blir förvirrad vid skamlösa attacker – en förvirring som försvårar en adekvat reaktion. (Hur många gånger har man sagt till sig själv: "Varför reagerade jag inte, varför sa jag inte någonting"?)
Genom en fördjupning i skammens kompass och den röda och den vita skammen beskrivs nedan på ett mer utförligt sätt den sammansatta skamproblematiken och vilka vägar obearbetad skam kan ta. Därefter framförs några viktiga slutsatser med bäring på skammens betydelse vid utvecklandet av psykiska symtom.
Skammens kompass
I boken Shame and Pride har Nathanson (1992) beskrivit hur den evolutionärt nedärvda skamaffekten kan förstås i olika sekvenser – något händer i den enskildes liv som sätter i gång skamaffekten, vilket märks i en fysiologisk fas (till exempel rodna), en kognitiv fas, en beslutsfas och i en reaktionsfas.
I stället för att låta sig vägledas av affekten skam på ett adekvat sätt enligt ovan, har människan under sin utveckling lärt sig hur hon skall undkomma den icke önskvärda affekten skam. De sätt på vilka den döljs kommer till uttryck i olika emotioner och beteenden, som tydliggörs i skammens kompass (se figur). Man kan säga att olika scripts har bildats som är en sammanfattning av representationer av interaktioner som blivit generaliserade (RIG) och som främst utvecklats i samspelet med omsorgssystemet och andra relationer på vägen in mot vuxenlivet.
Individen gör i den kognitiva fasen en slags sökning av likartade händelser och anpassar sig snabbt enligt dessa erfarenheter (RIGs) för att så långt möjligt undkomma den underliggande och fruktade känslan av skam. Det kan röra sig om det egna självet och dess förmåga att hantera olika situationer vad gäller storlek, styrka, förmåga och skicklighet. Det kan handla om beroende eller självständighet, om självkänsla, personlig attraktivitet, om sexualitet, om att vilja bli sedd, om önskningar om och längtan eller fruktan för närhet. Skammens funktion kan sägas vara att reglera avståndet till den andre vad gäller dessa föreställningar.
När skammen inte hanteras optimalt döljs denna fruktade affekt på olika sätt i de positioner som anges i nedanstående figur. Dessa är väl värda att närmare begrunda.
Tillbakadragande
Detta sricpt är det mest ursprungliga, som reaktion på skam, och kan illustreras av den lille som vänder bort blicken och sänker sitt huvud. Den vuxne kan också tillfälligt slå ner blicken, artigt visa sin blygsel eller rodna tillfälligt för att mer eller mindre snabbt återvända till den sociala samvaron.
Om skamkänslan är mer intensiv kan man tillfälligt vilja dra sig undan, gömma sig med önskan om att i avskildhet återhämta sig från en alltför intensiv skamupplevelse och ändå vilja återkomma i ett socialt sammanhang. Kanske efter stöd och tröst från någon annan. Att visa sig själv kan emellertid försvåras av tilltagande egna tvivel som kan manifesteras i sociala fobier av olika slag. Det kan också komma till uttryck i olika störda kroppsuppfattningar om kroppens skönhet, storlek, ibland med ätstörningar som följd, vilket kan försvåra viljan att visa sig.
I tvåsamheten kan det bli besvärligt när man kanske behöver visa sig naken. Det kan också bli svårt att själv ta initiativ till sexuell kontakt och att också kunna njuta av sin sexualitet. Den underliggande skamkänslan för såväl det egna självet som för den egna kroppen kan bidra till sexuella svårigheter; ibland med impotens eller frigiditet som följd.
Vid agorafobi (torgskräck) har rädslan för att utsättas för andras granskande blickar tagit överhanden och i värsta fall kan människan börja isolera sig i hemmet, vägra gå till skolan, vara med kamrater där och kanske även på fritiden. I värsta fall kan människan till och med bli bunden vid sin säng. En annan form av extremt tillbakadragande är när människan likt en eremit vill vara för sig själv. Skammens följeslagare vid dessa olika tillstånd är ofta stark rädsla, en djup sorg och en känsla av att vara så misslyckad att det till och med kan ses på jagets utsida.
Attack mot självet
Att visa sig kan innebära, att bli utsatt för massiv och stundtals hånfull kritik. Om den utsatte i stunden inte kan använda sin humor och vända situationen kan den vändas mot den utsatte själv, som förebrående kan börja attackera sig själv för sina misslyckanden. Clownen, här representerad av Charlie Chaplin, kan sägas balansera detta på ett magnifikt sätt. Enbart genom sin utklädsel gör han sig till åtlöje. Han skojar om sig själv och om överheten. Alla kan känna igen sig. Vi börjar skratta åt honom, åt övermakten, åt oss själva och våra egna ofullkomligheter. Det är få givet att behärska denna konst. I dikten Romanska bågar sammanfattar Tomas Tranströmer det med orden: "Skäms inte för att du är människa var stolt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall".
Men att skämmas för sitt själv innebär i stället oftast attacker mot det egna självet och dess ofullkomligheter i förhoppningen att bli bättre. Det kan vara fel på än det ena än det andra vad gäller den egna kroppen följt av olika skönhetsoperationer oftast i ett fåfängt försök att undkomma den underliggande skamkänslan. Det kan också innebära stark kritik mot egna ständigt "otillräckliga" förmågor. För att passa in kan människan börja reducera sitt eget själv och visa överdriven hänsyn till sin omvärld. Hon kan även låta sig domineras av andra, vilket blir särskilt tydligt när någon masochistiskt låter sig underkastas en annans ofta sadistiska sexuella önskningar för att samtidigt tillfredsställa eget behov av att ändå vara älskad av någon.
Vid mobbning framkommer en annan form av oftast ofrivillig underkastelse. I kamratgrupper och andra grupper finns oftast olika olösta spänningar. Dessa kan kanaliseras genom att ett "offer" utses, som kan ha en eller annan egenhet eller skavank som tacksamt utnyttjas av mobbarna. Den utsatte kan då lätt komma att utsättas för skamlösa, föraktfulla och hånfulla kommentarer som efterhand av den utsatte förvandlas till attacker mot det egna självet. I förlängningen kan känslan av självförakt, självhat och avsky mot det egna självet utvecklas manifesterat i ett självskadebeteende.
Outhärdlig ångest med förföljande självanklagelser kan resultera i att den utsatte inte står ut utan berövar sig livet.
Undvikande
Det som utmärker undvikandescriptet är att människan vill förhindra att skamaffekter över huvud taget uppstår. Man kan inte acceptera någon känsla som innebär att den idealiserade självbilden blir ifrågasatt. Allt som däremot kan öka på känslan av perfektion och väcka beundran från omgivningen kan ses som strategier för att undvika att komma i kontakt med de underliggande skamkänslorna, som i sin tur kan hänga ihop med förnekade känslor av att inte ha varit älskat som barn. Eftersom det växande barnet är totalt beroende av sina föräldrar var det då en bättre lösning att tro "att det är något fel på mig" och tolka förälderns svårighet, eller oförmåga, att visa kärlek som en följd av barnets egna fel och tillkortakommanden.
Att som liten inse att det är förenat med livsfara att leva med en förälder som beter sig skrämmande, hotfullt, oförutsägbart eller obegripligt är säkerligen än mer outhärdligt än skammen över att det är en själv det är fel på. Det blir en bättre lösning än att leva i en ständig fruktan, även om anpassningen till en mycket utsatt och farlig situation kommer att ske till priset av kvardröjande skamkänslor.
Den vuxne kan i värsta fall förneka den utsatthet och kärlekslöshet hon upplevt som barn och bortförklara förälderns svårigheter. För att undvika all möjlig kontakt med denna skamfyllda smärta kan den vuxne bli oerhört prestationsinriktad och klara av mycket för att på så vis försöka radera ut vad som hänt under uppväxten. Det är svårt för människor som levt i en ovärdig förödmjukelse att inse att deras prestationskrav kan hänga ihop med den omedvetna skam som de burit med sig genom livet – en skam som "aldrig blir mätt". Den kräver hela tiden förbättrade prestationer för att hållas i schack.
Uppgiften borde bli att vända sig mot skammen och "bita huvudet av skam". Det ligger i undvikandescriptets natur att i stället visa upp sina färdigheter, framgångar och erövringar som troféer, konkurrera med omvärlden och på så sätt villa bort såväl betraktare som sig själv. Detta självförhärligande brukar benämnas narcissism. Kanske denna bättre kan förstås som ett omedvetet sätt att dölja en underliggande obearbetad skamproblematik, formulerad som en känsla av att aldrig kunna bli älskad för den man egentligen är eller en tidig outhärdlig idé om att var oälskbar.
Andra sätt att undvika att komma i kontakt med skamkänslor kan vara bruket eller missbruket av alkohol eller andra droger, vilka kan användas som motvikt till skamfyllda olustkänslor. Det sexuella utagerandet grundad på föreställningen att inte vara älskad kan leda till situationer, där man försöker få bekräftat sin sexuella attraktionskraft, vilket kan bli ett viktigare mål än att vilja fördjupa en relation. Mer eller mindre tvångsmässigt shoppingbeteende kan också innebära omedvetna önskningar om att undvika skamkänslor. Man kan tillfälligt öka känslan av eget välbefinnande.
Attack mot andra
Genom att attackera andra kan det egna obehaget eller den omedvetna skamkänslan projiceras på den andre, som får bära obehaget eller skammen. Hur stark attacken blir är beroende av hur stort obehaget och den omedvetet införlivade skammen är. Det kan röra sig om allt från missnöje och intrigmakeri till lemlästning och i värsta fall mord.
Hur skamlöshet mot andra uttrycks i handlingar kan variera från exempelvis svordomar, förolämpningar, föraktfulla hånleenden, ett höjt ögonbryn, genom att ej besvara en hälsning till att utesluta någon ur en gemenskap och dessutom kräva att andra skall ställa upp på utfrysningen. Fysiska attacker som att knuffa, sparka, slå, misshandla, tortera, våldta, sexuellt utnyttja andra, utöva sadism och även förödmjukande urinera på eller smeta ner den andre med avföring kan förekomma i dessa attacker.
Det gemensamma i dessa extremt varierande attacker är, att man önskar undvika egen underlägsenhet genom att reducera självkänslan hos den som attackeras och därmed höja sin egen självkänsla. De ord vi kan använda för att beskriva detta beteende är många, till exempel: översitteri, utpressning, förtal, skvaller, nedsättande kommentarer, förakt, förlöjligande, sarkasmer, hångrin, skymf, smädelse, cynism eller snorkighet. Syftet är att i handlingar och ord vanära, kränka, förödmjuka och förnedra någon annan i desperata försök att göra sig av med egna obearbetade skamkänslor och plantera in dessa hos någon annan.
Några sammanfattande reflektioner om skammens kompass
En uppkommen skamkänsla går mycket snabbt via den kognitiva fasen och visar sig i enlighet med de riktningar som kompassen visar på. I tillbakadragandescriptet och attack-mot-självet-scriptet blir det tydligt att skammen vänds inåt mot den utsatte. I attack-mot-andra-scriptet blir det lika tydligt att skammen ageras ut i en skamlöshet mot andra.
I undvikandescriptet kan skammen vändas inåt och hållas undan genom ständigt förbättrade prestationer men genom ett narcissistiskt självförhärligande kan den också vändas utåt och uppfattas som ett skamlöst och överlägset agerande mot andra.
Den röda och den vita skammen
Else-Britt Kjellqvist har i sin bok Rött och vitt – om skam och skamlöshet (1993) på ett mer övergripande sätt beskrivit bakgrundens betydelse för hur djup skamkänslan kan komma att bli. I inledningen skriver hon att skammen å ena sidan är "de obehagliga känslornas askunge" och å andra sidan "vår enda medfödda moraliska känsla". Detta sammanfattar också rubriken på den artikel du nu läser, nämligen att alla borde kunna känna skam, men ingen vill känna skam.
Den röda skammen hjälper oss att värna om vårt mest privata och intima. Den hjälper oss att sätta gränser mot påhopp och intrång. Den skyddar oss från att lämna ut oss och vårt inre liv till människor där vi inte blir respekterade. Den röda skammen står i livets tjänst i utvecklandet av respektfulla relationer där man har möjlighet att utan att rädslas kan ge och ta. Man har då bevarat och utvecklat den moraliska och evolutionärt nedärvda förmågan att känna skam och kan då be om ursäkt om man själv gått över någon gräns och man kan också sätta adekvata gränser vid kränkande attacker från omvärlden och på så sätt bevara sin självaktning och respekten för andras integritet.
Den vita skammen kanske bäst kan sammanfattas i den traumatiserande idén om att inte vara värd att bli älskad för den man är. En idé som har uppstått under uppväxten på grund av gränsöverskridande intrång särskilt från omsorgspersonerna, men även från omvärlden, situationer i vilka det växande barnet inte har kunnat skydda sitt själv.
Bakgrunden till den vita skammen är att regleringen av barnets affekter har varit så viktig att intoningen i dessa har kommit i andra hand. Det betyder att barnet i första hand behövt anpassa sig efter förälderns behov och önskemål. När så skett har viss förståelse, i bästa fall, kommit till uttryck från omsorgspersonen.
Det är som om föräldern säkerställer vilken ordning som skall gälla och när detta blivit klarlagt är den mer trygg och anser sig ha lyckats med sin uppfostran och behöver då inte heller befara att barnet går över olika gränser och skämmer ut föräldern. Efterhand kan barnets spontana gester komma att avta och även påverka såväl inlevelse- som uttrycksförmågan.
Barnet som är totalt beroende av sina omsorgspersoner fortsätter hoppas på att vinna dessas kärlek och omsorg, trots att otaliga bevis om motsatsen under kravet på anpassning har visat sig. Känslan av att inte vara värd att bli älskad kan dröja sig kvar genom åren vilket innebär minskad självrespekt och utvecklandet av prestationer för att om möjligt ändå bli älskad.
För att förstå digniteten i skammens djup kan vi behöva gå över generationsgränserna. Föräldrarnas egna obearbetade skamkänslor kan på ett mer eller mindre omärkligt sätt fångas upp av det egna barnet, som utan att förstå det försöker anpassa sig till förälderns krav. Outtalat får barnet uppgiften att återupprätta föräldern från den skam han/hon kommit att bära.
En förståelse för denna sammansatta problematik kräver en öppenhet från förälderns sida att våga, eller orka, tala om egna skamfyllda erfarenheter från egen uppväxt. Eftersom de numera är vuxna och föräldrar är motståndet att tillstå egna tillkortakommanden så stort att de kanske hellre kräver anpassning av barnet än att berätta om egna erfarenheter. Det ligger nära till hands att olika familjehemligheter då utvecklas i syfte att försöka begrava det förflutna.
Ur denna icke medvetandegjorda problematik kan flera olika psykiska symtom utvecklas, ångest, panikattacker, depressioner, bipolära tillstånd, psykoser, självskadebeteende, fobier, skolvägran, ätstörningar, psykosomatiska besvär, missbruksproblem, ADHD, narcissistiska störningar, sexuella svårigheter och inte minst skamlösa attacker där hänsynslöshet och samvetslöshet drabbar de utsatta.
Den vita skammens betydelse vid dessa olikartade tillstånd behöver stort utrymme i dialoger för att förstås i det enskilda fallet. För en intresserad läsare rekommenderar jag Kjellqvists bok för en fördjupad förståelse av den vita skammens betydelse för dels oviljan att över huvud taget vilja/kunna känna skam, dels för att få en förståelse för dess betydelse vid utvecklandet av olika psykiska eller psykosomatiska symtom.
Läsaren kan där också hämta förståelse för hur utvecklingen från förödmjukande utsatthet till ett återupprättande av den mänskliga värdigheten kan komma till stånd.
Skammen har haft en alltför undanskymd roll
Det är högst besynnerligt att man inom psykoanalysen under lång tid varit mer fokuserad på förståelsen av skuldproblematiken och i stor utsträckning kommit att bortse från den skammens sammansatta problematik.
I artikeln har jag hänvisat till och utgått från utvecklingsteorier med fokus på affektteori och anknytningsteori. För den som vill förstå psykiska problem kan dessa teorier vara till betydande hjälp. Skamproblematiken har här lyfts fram som en särskilt viktig affekt för denna förståelse. Skammens kompass visar på vilka sätt skammen kan döljas; tillbakadragande, attack mot självet, undvikande och attack mot andra. Såväl den röda som den vita skammen döljs på olika sätt och i olika grad i dessa positioner.
För att komma till rätta med och behandla skamproblem behövs först en förståelse för på vilket eller vilka sätt människan försöker dölja de icke önskvärda skamkänslorna och därefter ett oftast mycket mödosamt arbete att förstå den egna bakgrundens betydelse för hur djupa skamproblemen kan vara.
Den röda skammen är som antytts mer konstruktivt vägledande, medan den vita skammen är förenad med djup psykisk smärta, som kan innebära ett extremt tillbakadragande, ett undvikande med ett aldrig sinande prestationsbehov eller i form av missbruksproblem. Skammen kan också ageras ut i destruktiva attacker såväl mot det egna jaget som mot andra i form av självskadebeteende med självmord som följd eller i attack mot andra med i värsta fall mord som följd.
Några avslutande ord i artikelseriens slut
I en tidigare artikel i denna serie redogjordes för Anders Behring Breiviks uppväxtsituation. I den visas hur hans obearbetade bakgrundserfarenheter – med påtaglig vit skam, en desorganiserad anknytning och ett tilltagande utanförskap – tillsammans kom att innebära en radikalisering. I syfte att rädda Norge från islam och marxism och för att själv ”bli någon” och kanske en viktig person sprängde han 2011 regeringsbyggnaden i Oslo i luften, 8 människor dog. På ett ungdomsläger på Utøya avrättade han därefter 69 oskyldiga människor.
Om ”barnevärnet” och rättsliga företrädare hade lyssnat på den barnpsykiatriska expertisens utlåtande och omplacerat Anders till fosterhem när han var 4 år gammal, hade denna tragiska händelse förmodligen aldrig skett.
I vårt land har den ökande gängkriminaliteten och rekryteringen av ungdomar, i syfte att begå allvarliga skjutningar och sprängningar, blivit ett tilltagande och allt allvarligare bekymmer för samhället i stort och dess invånare. Det är av stor vikt att tidigt kunna spåra olika destruktiva utvecklingar i familjer och kamratgrupper. Stor hjälp kan man ha av ökade kunskaper om affekt- och anknytningsteori samt den obearbetade skammens betydelse.
Då behöver man redan till elevvården rekrytera kompetent utrednings- och behandlingspersonal med kunskaper om dessa teorier och med kunskaper i familjeteori och familjeterapi. Möjligheter kan skapas för elever och deras föräldrar att få vidare hjälp genom samordnande åtgärder från socialvård, barn- och ungdomspsykiatri, behandlingshem eller andra viktiga institutioner. Även där behöver personalen besitta de nödvändiga kunskaperna i ovan nämnda teorier.
Då blir det möjligt att arbeta på ett sätt så att möjligheter skapas till större ansvarstagande för egna handlingar och ett återupprättande av såväl den enskilde individen som dennes familj.
Referenser
Hedberg, B. (2013) "Vad har du varit med om? Om rädsla, utsatthet, skam och skamlöshet". Recito förlag
Kjellqvist, E-B. (1993) "Rött och Vitt. Om skam och skamlöshet". Carlsson bokförlag.
Kjellqvist, E-B. (2016) "I namn av kärlek. Om ondska, erotik, konst, mystik". Carlsson bokförlag
Nathanson, D. (1992). "Shame and Pride. Affect, sex, and birth of the self". Norton & Company