De senaste åren har jag ofta hört personer säga, eller skriva om, hur tråkigt det är när andra berättar om sina drömmar. Jag kan inte låta bli att tänka att det är de själva som är tråkiga, att de inte har någon förmåga att se det intressanta i drömmen. Jag tycker själv ofta att det är ganska roligt att få en inblick i andras drömmar. I alla fall i drömmar med viss finess. De innehåller ju metaforer om det liv som den som drömt lever. Min fru berättade till exempel en gång, när hon just hade inlett en lång psykodynamisk terapi, att hon drömt att hon vandrade runt inne i en enorm flodvåg som hade stannat i sin rörelse. Någon som var med henne i drömmen hade förklarat att det fanns ett begrepp för den här typen av avstannad flodvåg – Frozen Tsunami.
Om någon tyckte att det här var tråkigt att läsa så kan jag säga att den avstannade flodvågen är en fantastisk bild av en psykoterapi. Att det liv man har bakom sig, det man lever i och som hotar att överväldiga en, stannar till och man får tid och hjälp att vandra runt i det och reflektera.
Drömforskning
Drömforskning har varit en spelplats för en del vetenskapliga strider. Vissa naturvetenskapligt inriktade forskare har varit måna om att visa att drömmarnas innehåll är slumpmässigt material eller till och med att det handlar om information som hjärnan vill göra sig av med. Att det således inte finns något att tolka i drömmar, att psykoanalytikerna ägnat sig åt något som är att likna vid att tolka kaffesump.
Den som läser mer om drömmar, till exempel på Wikipedias engelska sida, får dock en ganska god inblick i forskning som visar att drömmar både är meningsbärande för oss individer och att de haft en viktig roll i evolutionen. En teoretiker som är inne på det spåret är Anthony Stevens. I boken Privata myter lägger han fram en hypotes om att drömmen är ett sätt för naturen, evolutionen, att föra vidare kunskap från generation till generation. Med drömmar blir det möjligt för artens genetiska historia att kommunicera med varje individ som föds. Genom att det skapats arketyper i drömmarnas symbolvärldar kan djur lära sig att hantera situationer som de aldrig varit med om. På så vis kan djuret utföra vissa beteendemönster som ökar chansen för överlevnad – bygga bo, färdas över långa sträckor, hantera förlossningar och föda upp barn, eller söka mat och hålla sig undan faror.
Drömmar och trauma
När jag skulle skriva mitt examensarbete på psykologprogrammet fick jag förmånen att skriva om drömmar och trauma. Genom Stephan Hau, psykoanalytiker och professor i psykologi, fick jag tillgång till 60 nedtecknade minnen av drömmar. De kom från personer som traumatiserats under Balkankriget på 1990-talet. Hälften av de drömmar jag fick tillgång till kom från personer med kronisk PTSD och hälften kom från traumatiserade personer som återhämtat sig och inte längre uppfyllde kriterierna för PTSD. Jag visste inledningsvis inte vilken kategori var och en av drömmarna kom ifrån. Det skulle jag få veta när min analys var genomförd.
Min genomgång visade att det bland de mardrömmar jag analyserade fanns två olika typer av innehåll. En typ i vilken den drömmande själv spelar en aktiv roll, nästan som en actionhjälte, och en annan typ av mardröm i vilken den drömmande är ett hjälplöst offer. Alltså en typ av dröm i vilken den drömmande står för våldet och tillfogar andra skada och en typ i vilken andra står för aggressiviteten och tillfogar drömmaren skada.
I examensarbetet prövade jag tanken att dessa två typer av drömmar utgjorde en bärande skillnad i vem som var fast i PTSD-symtomen och vem som hade bearbetat sina erfarenheter och gått vidare. När jag fick tillgång till den dolda gruppindelningen blev jag förvånad över hur exakt min uppdelning överensstämde med de dolda grupperna. Det visade sig att alla drömmar med fria actionhjältar som huvudpersoner hade drömts av dem som återhämtat sig från sina trauman och att alla drömmar som handlade om huvudpersoner som var hjälplösa offer hade drömts av dem som var fast i kronisk PTSD.
Drömmens terapeutiska förmåga?
Utifrån de här resultaten kan vi inte säga något säkert om orsak och verkan. Det är inte säkert att det var drömmarnas handling som lett till bearbetning av trauma eller bristande bearbetning. Med hjälp av psykoanalytikern och drömforskaren Ernest Hartmanns teorier kunde jag dock förstå resultaten från mitt examensarbete genom följande resonemang. Personer med kronisk PTSD har drömmar vars innehåll försätter dem i ett läge av hjälplöshet och en ångestnivå som drömmen inte kan hantera. Dessa drömmar har mer karaktären av flashbacks än av dröm. Dessa personer vaknar av sina ångestdrömmar. Det är det enda sättet för dem att reglera känslorna. Det skulle kunna förklara varför deras PTSD-symtom blir kroniska. Ångesten kommer plötsligt, för stark för att den ska kunna hanteras. Och så sker ingen utveckling. Samma dröm, samma flashback återkommer gång på gång, år efter år.
För personer vars drömarbete fungerar bättre – de som är hjältar i sin egen berättelse – fortsätter drömmen. De kan fortsätta att sova. Men inte bara det. Det innehåll som skapas i drömmen leder till en utveckling. Berättelsen kanske börjar i ett garage under vapenhot men fortsätter med att en bil stjäls, en biljakt, sen eldstrider i djungeln, svingandes i lianer med kulspruta över axeln. Genom att skapa metafor på metafor av traumat så regleras känslorna och drömarbetet hålls igång. Det i sin tur leder till att traumats ursprungliga känsla av utsatthet och hjälplöshet lindras.
En hypotes som kan formuleras utifrån min uppsats är att den som lever ut sin egen aggressivitet i drömmen blir mindre ångestfylld och aggressiv när hen är vaken. Omvänt blir den som i drömmen placerar aggressiviteten hos andra mer ångestfylld och aggressiv när hen är vaken.
Tyvärr verkar det finnas en tendens att svåra erfarenheter och komplexa trauman kan leda just till ett bristande drömarbete. Onda cirklar uppstår. Negativa händelser och dålig bearbetning av dessa erfarenheter leder till mer aggressivitet och ångest. Ökad aggressivitet och ångest leder lätt till att den drabbade hamnar i fler negativa händelser som blir svåra att bearbeta.
Metaforen som naturkraft
Det kan vara svårt att förstå att drömmar har en så stor del i hur alla de välfungerande och rationella personer vi omger oss med fungerar. Men det finns anledning att anta att så är fallet. Bara de exempel vi givit här – basal inlärning för överlevnad och bearbetning av skrämmande upplevelser – visar att drömmen och dess metaforer har en central roll i hur vi förstår oss själva och världen.
Metaforer är alltså inget som människan själv kommit på. Snarare är fenomenet en naturkraft och det är inte konstigt att de är så centrala i allt mänskligt liv. Konst, litteratur och musik, till exempel, omformulerar verkligheten metaforiskt och ibland hakar det i något inom oss, till och med på ett sätt som kan leda till livsavgörande beslut.
Jag önskar alla som har svårt att hantera livet att få vandra runt i en Frozen Tsunami. Därinne kommer fler metaforer att finnas. De kan drabba oss, de kan synliggöra det liv vi lever, hjälpa oss att acceptera det vi inte kan förändra, ge oss en förståelse av vad vi kan förändra och faktiskt även kraft och mod att göra det.
