Melanie Klein skrev om det goda och det onda bröstet. Det är ett av den psykoanalytiska traditionens mest tacksamma begrepp att göra satir av. Det låter onekligen komiskt.
Värdet av det Klein ville beskriva med dessa begrepp är dock svårt att överskatta. Jag tänker mig att de kan vara ett nyckel för att förstå vår tids människor, både på individnivå och för at förstå den kultur, den tid, vi lever i.
Klein ville gestalta att ett spädbarn inte har tillgång till ett resonerande utan har en mycket svart-vit bild av världen. Antingen är inte bröstet närvarande när barnet vill ha det (och då är det ont) eller så är bröstet närvarande (och då är det gott). Spädbarnet har inte tillgång till en härbärgerande reflektion och tröst som säger "snart kommer bröstet", "frånvaron av bröstet är inte en kränkning av min integritet" eller "bakom bröstet finns en människa som har egna viljor och behov".
I bästa fall blir barnet under uppväxten bemött med tillräckligt mycket kärlek och hållande för att dess psyke ska genomgå en utveckling mot mer och mer reflektion. Till slut kan barnet förhoppningsvis förstå världen i gråskalor och till och med förhålla sig till andras viljor och behov utan att förkasta den oliktänkande som "ond" ("det onda bröstet").
Om barnet genomgår en otillräcklig utveckling i det här avseendet bevaras alltför många rester från spädbarnstidens onyanserade tänkande ända in i vuxenlivet. Det leder till personer som präglas av mycket svart-vitt tänkande och till personer som har svårt att förhålla sig till att andra människor har rätt till ett eget inre liv. Det här syns inte nödvändigtvis på ytan.
Är det svårt att leva i vår tid?
När det sägs att det är svårt att växa upp i vår tid så läggs det ofta fram en del hypoteser kring betygssystem, arbetslöshet och sociala medier. Jag tvivlar inte på att det ligger något i dessa teorier. Men jag tror också att vi behöver förstå svårigheten att vara ung idag genom att förstå hur vi som individer formas under våra första år.
För att förstå individerna i vår tid bör vi sätta in utvecklingspsykologi i ett historiskt perspektiv. Psykisk utveckling ser ju inte likadan ut oberoende av tid och rum. Barn utvecklades i relation till en typ av miljö under 1900-talets början och i relation till en helt annan typ av miljö under seklets slut. Under 1900-talet hann synen på föräldraskap slå över från ett auktoritärt ideal till dess motpol, vad vi nu ska kalla den.
Under de senaste fyra decennierna har ett synsätt vuxit sig starkt som handlar om att barns egna upplevelser är okränkbara. Jag menar att den delen av vår tidsanda har gått till överdrift och att det har försvårat för senare decenniers barn och unga att utveckla en förmåga att se bakom det goda och det onda bröstet. De har helt enkelt fått svårt att acceptera världen som den är. Det finns en tendens att vuxenvärlden förlett barn att tro att ingen har rätt att ifrågasätta deras uppfattning av sig själva och världen. Det sätter spår i vår tid, både i oss individer och den kultur som formar oss.
Exempel
Den svenska Wikipedias definition av begreppet "kränkning" är intressant att läsa. I artikelns början beskrivs begreppet som en aktiv handling som fråntar någon sitt värde, något som innebär en skymf. Mot slutet av artikeln står att begreppet utvidgats i det allmänna språkbruket och då innefattar människors känslor och upplevelser av att ha blivit orättvist behandlade.
På friends.se kan man läsa en definition av begreppet "kränkning" som speglar denna glidning.
Det är alltid medarbetaren som blir utsatt som avgör om det är en kränkning eller inte. Den utsatte har tolkningsföreträde. Det är alltså inte intentionen eller avsikten som avgör.
För mig som psykolog är det självklart att lyssna på hur personer upplever och förstår sin inre värld. Det är jag med på. Men "tolkningsföreträde?" och "Det är alltså inte intentionen eller avsikten som avgör"? Är det en rimlig definition av begreppet kränkning? Är det rimligt att använda sig av den definitionen i praktiken?
En kafkaesk rättsskipning
Det finns en del exempel på universitetslärare som råkat illa ut i det här kafkaeska sättet att definiera skuld. Den prisbelönte journalisten Maciej Zaremba var tidigt ute med att se vartåt det barkade. I reportaget Först kränkt vinner från 2008 beskrev han en mängd situationer i vilka elever anmält lärare för att de blivit kränkta. Ett av exemplen handlar om en lärare på lärarhögskolan som utreds för diskriminering för att han på ett prov, med godkänt resultat, skrivit att eleven behöver "arbeta med språket".
Det mest svårsmälta är kanske inte att vissa individer anmäler. Det är att Diskrimineringsombudsmannen (DO) hjälper dem att driva ärendena rättsligt och att universiteten viker ned sig.
I en debatt på Studio Ett år 2020 påpekade filosofiprofessorn Sharon Rider att lärare vid universitetet hamnat i en svår situation – så fort en elev anser att en lärare är obekväm kan det leda till anmälan, utredning och kritik: "Det räcker med att någon person upplever sig som kränkt."
Där har vi den igen, Friends definition av kränkthet. Det är den kränkte som har tolkningsföreträde – intention och sammanhang spelar ingen roll.
En klassisk analys av svenskhet
Den tankefigur jag målar fram här är inte specifikt svensk men den har onekligen ett starkt grepp om vår kultur. År 2013 publicerade DN en analys av svenska studenter, skriven av litteraturvetaren Krzysztof Bak. Den texten förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Bak har erfarenhet av att undervisa studenter i tre länder – Sverige, Tyskland och Polen. I DN skriver han om skillnaden mellan att å ena sidan undervisa svenska elever och å den andra de elever han kallar "kontinentala".
Bak menar att all förståelse inom humaniora bygger på att man både ställer frågor till de texter man läser och att man ger svar. På så vis uppnås en förståelse som till en del kommer från texten och till en del kommer från läsaren själv. Men de svenska studenterna uppnår inte denna sammansmältning. Bak skriver:
Det som skiljer mina svenska studenter från deras kontinentala kolleger är – vill jag mena – att de tenderar att ge färdiga svar innan de ens börjat fråga. Resultatet är att deras svar får en stängd och ganska självbespeglande karaktär.
Bak skriver vidare att man kunde förvänta sig att unga nyfikna litteraturstudenter i alla fall skulle formulera estetiska svar när de söker förståelse, men att de svenska eleverna snarare agerar moralisk brandkår. Det tycks, enligt Bak, bero på en historielöshet, att de ser sig själva som historiens krona och mening, utan förmåga att förhålla sig till att författare från andra epoker levde med helt andra förutsättningar och andra sätt att tänka:
De klassiska författarna läxas upp för att de berömmer krig, för att de inte tillräckligt stöder arbetarklassen, för att de tjänar patriarkatet, för att de förtrycker minoriteter etcetera. Det är förstås naturligt och oundvikligt att relatera gamla texter till våra samtida moraliska normer/.../ Men våra svar måste samtidigt inbegripa självreflekterande frågor. Den kritik mina studenter vid Stockholms universitet brukar formulera mot antika och medeltida författare bygger i regel på begrepp som konstruerades minst tusen år efter de berörda författarnas död. Studenter öppnar alltför sällan den sortens metareflektion. I deras ögon är de gamla författarna helt enkelt onda eller dumma.
Vår tids unga
Jag vill ta stöd av både Bak och Klein för att förstå de unga i Sverige, de unga som enligt statistiken mått allt sämre sedan 1980-talet. För jag menar att det finns ett samband mellan att inte riktigt kunna sätta sig in i en litterär text från en annan tid och psykiskt lidande.
Vad behöver barn för att utveckla en god förmåga att reflektera och att stå ut med andra åsikter?
Förutom det självklara (kärlek och trygghet) vill jag betona en annan central aspekt för att en god psykisk utveckling ska ske – nämligen motstånd. Barn behöver en vuxenvärld som på ett kärleksfullt sätt ifrågasätter deras självuppfattning. Alltså motsatsen till att förmedla att deras egen upplevelse alltid är okränkbar.
Bak anar att en del av de svenska elevernas problem kan vara just att de saknat intellektuellt motstånd. Han skriver om hur han upplevde det när han som ung gästforskare såg svenska seminarieledare. Han skriver att han var "mycket förvånad" över hur vissa lärare svarade på elevernas reflektioner:
Studenten kunde säga vad som helst men bemöttes med samma svävande: ”Jaaaa, det kanske är så …” Om vi vill lära våra studenter att fråga, får vi inte fly från att ibland säga: ”Nej, det är fel.” Men detta ofrånkomliga nej kan göra nytta bara om det har sin grund i en levande intersubjektiv kommunikation.
Just så! Ett samhälle behöver en "levande intersubjektiv kommunikation". Med det menas att det behöver finnas individer som både kan stå för egna perspektiv och samtidigt sätta sig in i andra människors perspektiv.
Vi kan då inte döma för fort, vi kan då inte döma innan vi satt oss in i den andres avsikter och det sammanhang orden uppstått ur.
Barn behöver motstånd för att utveckla den förmågan. För ett litet barn handlar det främst om att kärleksfullt få hjälp att acceptera att föräldrarnas beslut har företräde framför treåringens subjektiva värld. Det är alltså inte treåringen som har tolkningsföreträde huruvida det är kränkande eller ej att man måste sitta vid bordet när man äter.
Det kan vara skrämmande att leva instängd i sin egen självuppfattning
Kan bristen på kärleksfullt motstånd – kontinuerligt under uppväxten – vara en delförklaring till att svenska elevers kunskapsnivåer rasat i internationella mätningar? Att dödsstatistiken bland unga svenskar ökat mest i hela Europa? Att barns psykosomatiska symtom ökat kraftigt sedan 1980-talet?
För det är svårt att leva sitt liv om man förväntar sig att grundförutsättningen för livet är att världen ska anpassa sig efter en själv, och inte att man själv ska anpassa sig efter världen.
Kanske behöver vi lägga ihop olika pusselbitar för att förstå hur våra unga mår? Nyligen rapporterade SVT om att vårdcentraler blir överbelastade av unga personer som ringer och söker vård för banala besvär. Några exempel räknas upp: "ett myggbett", "feber sen igår", "skoskav", "täppt i näsan", "ont i ögonen för att jag gråtit så mycket", "ögonfrans som trillat av", "hosta i tre timmar" och "sjukskrivning eftersom en lösnagel ramlat av".
Kan det vara så att bristen på motstånd lett till att många unga saknar en inre härbärgerande röst som säger: "Ja, jag har ju varit ledsen och gråtit mycket. Och det svider lite i ögonen men det går nog över om en stund".
Det kan i så fall vara ett tecken på att de har kvar rester av spädbarnstidens svart-vita värld. Och det kan vara skrämmande att inte kunna ta sig ut ur sin egen subjektiva förståelse av sig själv och världen.
En paranoid tid
För att beskriva den svårighet som uppstår för personer som inte genomgår en tillfredsställande psykisk utveckling använde Klein begreppet "den schizo-paranoida positionen". Eftersom barnet inte kan erkänna sina egna brister och sin egen aggressivitet placerar hen den i omvärlden. Då blir barnet rädd för omvärlden. Hen blir paranoid. Därav den schizo-paranoida positionen. Det kan även gälla vuxna, en del mer andra mindre.
Motsatsen till den schizo-paranoida positionen är den "depressiva positionen". Det betyder att man kunnat sörja verklighetens otillräcklighet, att den inte ser ut som man önskar. Man har kunnat acceptera och sörja sina egna brister och behöver inte placera ondska i omvärlden. Då behöver man inte heller vara rädd för världen.
Om vi antar att det är många unga i Sverige som har svårt att acceptera världen så som den är – som har svårt att befinna sig i den depressiva positionen som Klein hade sagt – då blir ju det en del av det som formar den gemensamma kulturen som vi också ska leva i.
Klein menade ju att en bristande förmåga att förstå "den andre" gör att man placerar delar av sig själv hos hen, särskilt det man inte vill kännas vid. Särskild sin egen aggressivitet. Det leder till paranoia – att man tror att man är hotad av den andre men att det i själva verket är ens egen aggressivitet man ser i andra människor.
Kan det vara så vi ska förstå en kultur präglad av anklagelser och av rädslor för att bli anklagad? Att det är bäst att hänga någon innan man själv blir hängd? I en värld där det subjektiva har företräde blir det också de egna demonerna som är allra mest verkliga. Och de har man med sig vart man än går.
Kanske är det dessa rädslor som lagt grund för behovet av begrepp som "woke", "triggervarningar" och "cancelkultur". Det är så många som bara ser det goda och det onda bröstet, de ser inte gråskalan och vikten av att förstå andras världar utifrån dess egna förutsättningar. Så uppstår polariseringar. Som Bak sa så krävs det att en människa får motstånd för att denne ska kunna förstå historien men även för att delta i ett intersubjektivt samtal. Annars blir allt självbespeglande.
