Under åren 1994 till 1996 samarbetade ett tiotal konstnärer – främst svenska och ryska – i projektet Interpol. Utställningen de arbetat med öppnades på Färgfabriken i Stockholm den andra februari 1996. I efterhand har det visat sig att alla inte var nöjda med den dialog som uppstod. Projektet kulminerade i en spektakulär vernissage under vilken två ryska konstnärer blev så våldsamma att polis tillkallades. Den ene konstnären hann försvinna innan polisen kom men den andra greps. Interpol fick ett eko internationellt, långt utanför konstvärlden och långt in i framtiden.
Fokus för utställningen var de två "polerna" Stockholm och Moskva samt på dialog, samtal och samarbete. Tanken var att alla konstnärer skulle samarbeta i olika konstellationer, dels i enskilda verk dels kring hur utställningens lokaler skulle tas i anspråk av de olika verken. För att detta skulle vara möjligt behövde de skapa dialog, kompromissa och utveckla sina idéer i relation till de andra verkens rätt att existera. En demokratisk process alltså.
För att möjliggöra utställningen arrangerades en del möten, ibland i Stockholm och ibland i Moskva. I texterna som beskriver dessa möten kan man ana en kulturkrock. De ryska konstnärernas konstvärld hade byggts upp i skuggan av Sovjetunionens övervakning. De hade utvecklats i en underjordisk samhällsomstörtande anda, där de träffades i lägenheter och hade en sorts gerillaprojekt. Det fria ordet var på liv och död. De svenska konstnärerna var å sin sida privilegierade medelklassmänniskor, åtminstone var det så ryssarna såg dem. De hade aldrig behövt kämpa för något fritt ord utan såg sin rätt att uttrycka sig som självklar. De tillhörde den svenska ironiska generationen. De var representanter för en västerländsk konstvärld i vilken konst är en sorts intellektuell lek, men som ändå är synnerligen anspråksfull.
När det var dags för utställning fylldes Färgfabriken av konst. Den svenska konstnärsduon Bigert och Bergström hade flyttat ut sitt verk i staden genom att erbjuda Terapitaxi. Ernst Billgren hade sin vana trogen ställt ut ironiska gestaltningar av djur och natur. Ett samarbete mellan flera konstnärer hade lett till att madrasser låg runtom i utställningssalen. Besökare blev inbjudna att under utställningens första dagar sova över tillsammans med konstnärerna. Den kinesiske Wenda Gu hade skapat en hårskulptur – med hår från människor i många olika länder – som bredde ut sig i salen. Den ryske Alexander Brener hade riggat ett trumset bland det övriga. Och en annan rysk konstnär – Oleg Kulik - skulle spela hund och hade kedjat fast sig själv i en hundkoja i utställningen, naken.
När vernissagen började spelade Brener trummor så högt att det inte gick att prata, han sprang runt i lokalen, hade sönder Billgrens ironiska djurgestaltningar och rev ner Wenda Gus hårskulptur. Sedan försvann han från platsen. Den nakne Kulik sprang på alla fyra och hoppade på vernissagebesökare som den aggressiva hund han spelade och bet åtminstone en av dem i benet. Kedjan han hade kopplad kring halsen var ändå tillräckligt lång för att han skulle kunna attackera. Till slut kom alltså polisen och omhändertog Kulik.
En olycksbådande profetia...
Efter utställningen skrev flera av de deltagande konstnärerna ett öppet brev till konstvärlden. De varnade för att släppa in dessa konstnärer i framtida utställningar och konstprojekt. Sen utbröt en debatt som dels handlade om klyftan mellan öst och väst och dels om konstvärlden.
Ett uttalande från debatten som följde har etsat sig fast i mig sedan 1990-talet, som en olycksbådande profetia. Jag har dock inte hittat citatet nu när jag letat. Kanske var det den ryske curatorn, Viktor Misiano, som uttalade det? Hur som helst föll orden ungefär såhär: "Era demokratiska samtal har ingen motståndskraft mot våld och andra auktoritära och antidemokratiska krafter. Det var det Kulik och Brenner ville gestalta!"
Misianos olycksbådande profetia är aktuell i många av de nyheter som dominerar media 2023. Det handlar om Rysslands krig i Ukraina, om förstörda ledningar på Östersjöns botten, om palestinier och israeler vars samtal övergått i krig, och om gängkriminalitetens accelererande våldsspiral samt hur den organiserade brottsligheten nästlat sig in i politiska partier, i välfärds- och rättssystem.
Vad har demokratiska system för motståndskraft mot raffinerat våld och utnyttjande som hotar demokratins existens?
Vi kan se det som att de ryska konstnärerna – som inte formats i skydd av en välmenande stat – ställde en fråga till oss svenskar. Ni sitter på era höga hästar. Men vad gör ni när ett våld som hotar de demokratiska samtalen kommer till er?
Misianos uttalande gällde västliga demokratier generellt. Dock undrar jag om inte vi i Sverige har varit alldeles särskilt dåliga på att försvara det samhälle vi vill bevara. Sverige sticker ut som det land i Europa där det dödliga vapenvåldet ökat allra mest. Antalet sprängningar i Sverige har jämförts med Mexiko där maffian och droghandeln tagit över på ett sätt som vi ansett avlägset svenska förhållanden.
Jag undrar om det är något i vår självbild som behöver förändras. När Hitler härjade i Europa litade vi på att andra skulle sätta stopp för honom med militärmakt. Så kunde vi behålla en självbild som ett av världens mest pacifistiska folk. Vi kunde stärka bilden av att det alltid är andra som krigar och brukar våld. Själva är vi fria från den typen av primitivt våldsutövande precis som vi är fria från andra auktoritära tendenser i statsapparaten.
Den svenska modellens akilleshäl
Misianos olycksbådande profetia satte fingret i ett svenskt sår som kanske aldrig kan läka. Den svenska modellen har definierats som "en strategi för inkluderande tillväxt" och att målet med den är "att välståndet ska öka och komma alla till del samtidigt som medborgarnas självständighet och oberoende värnas". De här formuleringarna är hämtade från en rapport skriven av Regeringskansliet (2017). Mycket i rapporten handlar om tillit och om att vårt system bygger på att folket ger legitimitet till en skattefinansierad välfärd. Om den legitimiteten försvinner, står det i rapporten, finns risk för att fler smiter från skatt.
Grundtanken i den svenska modellen är att ingen ska vara beroende av familj eller anhöriga för att överleva när livet brakar samman. Det är samhället som ska ställa upp med det nödvändigaste. Det gäller när man blir gammal, sjuk eller arbetslös. Det gäller även barn som far illa. Systemet bygger just på att de allra flesta accepterar systemet, legitimerar det, vilket innebär både att man betalar det man ska betala i skatt och att man inte tar mer än man är berättigad till när man behöver hjälp.
I boken Är svensken människa? har Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskrivit hur Sverige blivit ett extremt land i sin individualism och hur vi förutsätter att samhället ska vara en sorts god förälder som ser till att alla har det bra. Men hur skyddar vi detta fina samhälle?
När jag ögnar igenom Regeringskansliets rapport om den svenska modellen ser jag ingen strategi för hur denna svenska modell ska försvaras mot krafter som riskerar dess existens. Varken från de som kommer från andra stater eller från oss som bor i det här landet.
Häromdagen skrev Sven-Eric Liedman en fin text i DN om hur det Sverige vi tycker om kan byggas upp i en anda av öppenhet, bildning och acceptans. Men inte ett ord om hur vi ska försvara det från auktoritära och antidemokratiska krafter. Som om ett gott svenskt samhälle leder till att individerna blir så goda att det antidemokratiska våldet aldrig kommer hit.
Är det här den svenska modellens Akilleshäl? Det som gjort att Sverige sticker ut bland icke krigförande länder vad gäller skjutningar och bombdåd? Att det finns en godtrogenhet inbyggd i den svenska modellen, en människosyn som glömmer bort att vi innerst inne är primitiva och att vi alla kan falla in i att se till oss själva och våra begär framför helheten. Det är en modell som inte tar hänsyn till människans komplexitet. Hur ska vi hantera individer, grupper och stater som inte har något intresse i att upprätthålla den svenska modellens mål om att välståndet ska komma alla till del? Hur ska vi se till att välståndet inte finansierar organiserad brottslighet eller terrorism? Hur ska vi bevara tilliten och se till att den svenska befolkningen även i fortsättningen ger legitimitet åt ett inkluderande samhälle?
Den organiserade brottslighetens psykologi
Jag är inte förmögen att skapa en heltäckande förståelse av den organiserade brottslighetens psykologi. Men vi behöver se att den gängkriminalitet som nu härjar å ena sidan består av faktorer hos individer såsom omnipotens, trauma, våldsutsatthet, skamlöshet, samvetslöshet, narcissism, maktbegär, girighet, rädsla och hat. Å den andra sidan finns socialpsykologiska faktorer såsom samhörighet, hjärntvätt, hot, grupptryck, kriminell ideologi, makt, pengar och just auktoritära och antidemokratiska budskap.
När dessa två pusselbitar sätts samman skapas något kraftfullt. Orsaken till att det är kraftfullt är att det är svårföränderliga processer i individer och svårföränderliga processer i stora grupper som vidmakthåller varandra. De individuella drivkrafterna vidmakthåller alltså grupprocesserna och grupprocesserna vidmakthåller de individuella drivkrafterna.
När dessa personer även får tillgång till vapen och stora mängder pengar blir de omnipotenta. Det gör att man i princip behöver lyfta ut individ för individ och arbeta med dem individuellt i ett nytt sammanhang för att de ska förändras. För att göra det kan det krävas ett visst mått av tvång.
Att, som Liedman gör, peka på vikten av skola, bildning och medmänsklighet är ju helt nödvändig. Men det är inte tillräckligt. De som vill försvara den svenska modellen – som bygger på öppenhet, tillit och att man ger legitimitet till en skattefinansierad välfärd som når alla – kan inte ha beröringsskräck inför allt vad våld heter.
Även de som står till vänster om de konservativa behöver föra ett omsorgsfullt samtal om hur Sverige ska förbättra sin motståndskraft. Annars blir det Tidöpartiernas förenklade, ensidiga och ibland främlingsfientliga strategier som bäst lyckas möta människors längtan efter krafttag.
Att möta omnipotens
Om vi ska förstå hur vi ska komma vidare kanske det kan vara en vits att stanna till vid begreppet "omnipotens" – alltså en föreställning om att man är så mäktig att man står över andra människor och våra gemensamma lagar. Det är ett begrepp som både kan användas om staters agerande, om kriminella och om barns psykiska utveckling.
Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj är föredömlig i konsten att möta omnipotens. Han har tackat nej till Putins inbjudningar till förhandling. Han säger visst, vi kan förhandla, den dagen ni lämnar vårt territorium, lämnar tillbaka krigsfångar och betalar skadestånd för vad ni förstört. Innan dess kommer vi att försvara vårt territorium utan ord.
Omnipotens måste mötas på det sättet. En omnipotent treåring lyfter man bort från bråket innan man börjar prata. Den omnipotente behöver först känna på den absoluta gränsen. Efter det kan man prata. Både den absoluta gränsen och samtalet behövs. Dock i den ordningen.
Kanske är den svenska modellens Akilleshäl just att vi alltför länge arbetat med förståelse och ord. Samhället ska ju vara den gode föräldern, och då ser man ju det bästa i sina barn, inte det värsta. Samhället måste ju stå på varje utsatt individs sida. Jag vet inte hur vi ska lösa det här. Jag är bara orolig för att det är just det här som gör oss så lättlurade. Att det är här vi brister i vår motståndskraft mot omnipotens, antidemokratiska krafter och organiserad brottslighet.
Inter pol – "mellan polerna"
Om vi ska komma tillrätta med den svenska modellens Akilleshäl behöver vi nog förstå vad i den som gjort oss så utsatta. Socialdemokraternas ovilja att rannsaka sig själva lämnar öppet mål åt Sverigedemokrater och resten av Tidöpartierna. Jag har letat efter skämskudden när Sverigedemokraterna redogör för sin människosyn men jag letar också efter samma kudde när socialdemokrater besvarar Tidöpartiernas önskan om självrannsakan. Då betonar socialdemokrater att det är Tidöpartierna som är i regeringsställning nu när gängbrottsligheten kulminerar. Som om dagens situation skapats under denna mandatperiod.
Politikernas åsikter skiktar sig som olja och vatten. Kanske är det inte alltid så att argumenten på de två sidorna är "dumma". Problemen är snarare nedvärderingen av den andra sidans argument och okunskapen om att de egna argumenten blir tomma utan den andra sidans bästa insikter. De auktoritära och antidemokratiska tendenserna behöver belysas och hanteras från olika håll.
Kanske måste vi acceptera att bevarandet av ett icke-auktoritärt Sverige kräver att vi försvarar vårt system med en avsevärd auktoritet, med ett visst våld och en del potentiellt integritetskränkande lagar. Vi kan inte vara för fina och känsliga för det. Vi måste tala öppet om lösningar vi egentligen inte tycker om och inte vara så rädda för att det samtalet ska leda till att man ger högerpopulisterna rätt. För om vi inte gör det leder samtalet till en annan typ av populism – sagan om den goda människan i det goda samhället.
Utställningen Interpol (mellan polerna) kanske var ett misslyckande, jag vet inte. Men vi kan lära oss något av dess vision – förhoppningen att det skulle uppstå en ny kunskap just mellan polerna. Det var den ambitionen som konstnärerna misslyckades med och som ledde till våld och förstörelse. Än så länge upprepar svenska politiker samma misstag – att inte se varandras bästa sidor. Hur mycket våld det leder till i framtiden vet vi inte.
Den som lever får se.
P.S. När jag precis hade satt punkt för denna ledare såg jag att socialdemokraten Daniel Suhonen och moderaten Alice Teodorescu ska leda ett debattprogram tillsammans på SvT. De har sett ett problem i den politiska debatten i att man lyfter fram det sämsta i motståndarens argument. De vill att deras program ska göra det omvända – att debattörerna ska lyfta fram det bästa i varandras argument. Jag ser fram emot deras program, kanske särskilt om de ska debattera den svenska modellens Akilleshäl. Premiär i november. D.S.