Anna Odell har en osviklig känsla för smärta. Hennes nya verk Rekonstruktion - Psyket visas nu på Cecilia Hillström Gallery. Verket består av en drygt timslång film – med två projektioner – i vilken hon återigen vänder blicken mot egna erfarenheter och gestaltar sitt eget liv. Den som följt hennes konstnärskap kanske har tänkt att det inte kan bli värre. Hon slog igenom med ett spelat suicidförsök i verket Okänd kvinna 2009–349701. Senare har hon bland annat utforskat sin egen skolgång i den halvdokumentära biosuccén Återträffen. I båda dessa verk lyckas hon med en blandning av fiktion och dokumentär ta sig in i sammanhang som annars inte är möjliga att få inblick i, såsom psykiatrins slutenvård och mobbarnas interna samtal.
I Rekonstruktion - Psyket har hon ett liknande tillvägagångssätt och det blir än värre, än mer smärtsamt, i alla fall för mig. Hon hugger in en dolk i en del av mig som jag vill skydda, och hon vrider om. Snart kommer vi till hur.
Byråkratisering av vården
I den klassiska boken Det sociala livets elementära former, av socialpsykologen Johan Asplund, finns avsnitt som handlar om det senmoderna samhällets byråkratisering av vård och omsorg. Ett kapitel handlar om att personalen i dessa system riskerar att bli utbrända. Kortfattat menar Asplund att vård och omsorg blivit allt mer opersonlig under 1900-talet. Det är en medveten riktning eftersom vi inte vill att den omsorg den utsatte får ska vara beroende av personalens tycke och smak. Men Asplund menar att det påverkar de anställda negativt. Han betonar att vi människor i grunden är sociala varelser – vi vill uppleva en ömsesidig känslomässig respons från personer i vår omgivning. Därför mår vi inte bra i organisationer i vilken patienter blivit mer till siffror (såsom rumsnummer, bäddar eller personnummer) än till människor av kött och blod.
Vidare menar Asplund att det här klimatet leder till att känslor väcks hos personalen som inte kan tillåtas komma till ytan. Den professionella rollen gör att man inte ska drabbas som individuell människa, inte ta hem arbetet, man ska vara i sin roll och sedan gå hem. Men Asplund menar alltså att vårt byråkratiserade samhälle riskerar att leda till utbrändhet, när vi inte riktigt får ge känslomässig respons på den andres lidande.
Att gå utanför sin roll
Psykologen och professorn Alain Topor har ägnat stora delar av sitt forskarliv åt att undersöka en specifik fråga: Vad anser personer med en historia av psykiskt lidande själva har fått dem att må bättre? En så enkel och så bra frågeställning. En av de faktorer han har sett hjälpa är att professionella gör något utöver deras professionella roller. Något, alltså, som visar att de bryr sig mer än vad deras anställning skulle kräva.
Om Asplund intresserat sig för byråkratiseringens påverkan på personal så kan man se att Topor här beskriver dess andra halva – hur det kan upplevas att söka hjälp för psykiska och sociala besvär, och mötas av professionella som hela tiden är korrekta och oantastliga. Att bryta igenom den professionella rollen tycks alltså kunna vara välgörande, både för den professionelle och för den hjälpsökande. Som Asplund betonar mår vi som bäst när våra ord och handlingar möts av känslomässig respons och när vi får ge känslomässig respons tillbaka på andras känslor, ord och handlingar.
Jag vill minnas att Topor berättat om följande exempel. En kvinna hade fastnat hemma, orkeslös och deprimerad. Hon missade möten på socialtjänsten där det fanns ett viktigt dokument hon behövde skriva under. Hon visste att underskriften var viktig för att hon inte skulle ta ytterligare ett steg mot misären. Ändå tog hon sig inte till mötena. Och tiden gick. Så plötsligt knackade det på dörren, och där stod hennes socialsekreterare med det viktiga dokumentet i handen. Tjänstepersonen hade lämnat sin arbetsplats och åkt hem till den initiativlösa kvinnan så att dokumentet kunde skrivas under. I efterhand mindes denna kvinna att socialsekreterarens aktiva empatiska handling ledde till en vändning.
Personal inom vård och omsorg står egentligen inför det här valet varje dag: I vilken utsträckning bör man vara kvar i sin professionella roll och i vilken utsträckning bör man visa upp sig själv som den människa man är, med känslor, fel och brister? Det är inget vågat påstående att säga att både de professionella och personliga delarna behövs. Men det är inte lätt att avgöra hur mycket plats respektive del ska få ta.
Vad händer när konstnären och regissören Anna Odell undersöker den här frågan?
Anna Odells "Rekonstruktion - Psyket"
Jag kommer nu att beskriva centrala delar av Odells Rekonstruktion - Psyket, så om du vill ha kvar möjlighet att se verket utan förutfattade meningar så bör du sluta läsa här.
Av filmen framgår att Odell blev tvångsvårdad inom psykiatrin när hon var 21 år gammal. Hon var psykotisk och fick diagnosen schizofreni. Under tiden som tvångsintagen beskrevs hon som rädd, kraftfull och svår. Hon satt ibland med ett överkast över huvudet. Flera gånger i filmen framgår det att hon hade långt hår som hon använde för att gömma sitt ansikte. Det framgår även att Odell hade "extravak", vilket innebar att personal satt med henne även på natten för att hon inte skulle skada sig själv.
Under den här tiden var det en manlig skötare som inledde en sexuell relation med Odell. Inte nog med det. Hon blev gravid. Mannen – i filmen kallad "Rickard" – sa upp sig från arbetet, de flyttade ihop, ett tag i alla fall, och Odell födde barnet. Här ser vi alltså en man som lämnat det byråkratiska, gått ur sin roll som vårdare, och tillåtit sig vara en människa av kött och blod.
Det är smärtsamt att ta del av den här historien. Men det som sticker in dolken så långt är att Odell beskriver det här skeendet som en räddning. Utan denna episod, utan kärleksrelationen och graviditeten, kanske hon skulle vara kvar inom psykiatrin.
Odells verk Rekonstruktion - Psyket är en undersökning av vad som hände under den här tiden. Vad tänkte de professionella? Hur kom det sig att deras idoga journalskrivande upphörde efter det att skandalen avslöjats? Vad tänkte de om henne? Vad tänkte de om honom?
Räddaren Rickard
I verket får betraktaren även lyssna när Odell ringer upp "Rickard". Det framgår att de inte talats vid på länge. De är vänliga mot varandra. Det låter inte som om de har något otalt. En kort stund låter han rimlig. Sen blir han orimlig. Han får konturer.
Anna Odells osvikliga känsla för smärta.
Rickard beskriver Odells utsatthet där på slutenvården. Han beskriver att ingen brydde sig. På riktigt. Så han offrade sig själv för hennes skull – likt Jesus offrade sig för mänskligheten och Oden offrade sig för sanningen. Det var svårt för "Rickard" att göra henne gravid, eftersom han visste att det skulle få konsekvenser för honom, men han såg att hon behövde det. Och då gjorde han det som krävdes av honom. Oavsett hur det skulle drabba honom som person.
Odell bemöter inte "Rickards" religiöst och narcissistiskt färgade reflektioner men hon vrider om dolken som redan sitter djupt i mig. Hon säger till honom att hans mod att inleda en sexuell relation med henne – trots det lidande som skulle drabba honom – räddade henne från att bli en kronisk psykiatripatient.
Det är det här jag vill skydda mig mot. Jag vill inte höra det här. Jag tror på det Odell säger, även om livet alltid är mer komplicerat än att allt blir bra när man får barn. Men vad ska jag dra för slutsatser? Att vi ska släppa våra professionella roller och gå in som människor med kött och blod, gå in i behandlingsrelationer utan att skydda den hjälpsökande från våra egna begär?
Ramar
Sigmund Freud gjorde en pionjärinsats för psykoterapin. Som alla upptäckare begick han misstag men ingen kan ta ifrån honom att han ritade en ny karta som vi har nytta av än idag.
En del av hans karta beskriver de processer som uppstår när en professionell lyssnare sitter i ett rum med en person som söker hjälp för psykiskt lidande. Det kan uppstå känslor hos klinten för terapeuten, som påminner om kärlek. Men Freud betonade att det är känslor som inte bör levas ut kroppsligen eller utanför terapirummet. Känslorna bör de två tala om i terapin, men den hjälpsökandes känslor får inte besvaras med ett agerande. Delvis handlar det såklart om makt och klientens utsatthet. Men det handlar också om att klientens känslor snarare har med personer i det förflutna att göra, om idealisering av en trygg lyssnare och om hopp.
Ur den här typen av insikter inom den framväxande psykoanalysen växte begreppet ramar fram. De är terapirummets skydd mot den verkliga världen. Inom ramarna kan det uppstå en tillit och öppenhet som faktiskt inte riktigt är möjlig i världen utanför. Om klienten är trygg med att terapeuten håller ramarna kan klienten öppna sig och tala fritt vilket leder till att hens medvetna, förmedvetna och omedvetna processer synliggörs i terapirummet.
Den amerikanske terapeuten och teoretikern Robert Langs skriver att om inte terapeuten håller sig till ramarna så riskerar terapin att handla om terapeutens omedvetna, om terapeutens begär snarare än om patientens. Det är just det här som är så riskabelt med att gå utanför den professionella rollen. Hur bra det än är för både den professionelle och för hjälpsökaren. Risken är att det handlar mer om den professionelles behov än om den hjälpsökandes behov.
All vård behöver ha ramar, även om det kallas riktlinjer, rutiner, kvalitetssäkring, värdegrund eller något annat. Det finns olika dokument som definierar den professionella rollen i olika yrken, vad man får och inte får göra. För att vård och omsorg inte ska bedrivas för de anställdas skull. Som Odells exempel "Rickard". Han kan formulera det som att han offrade sig för en annan människa. Men i Odells gestaltning är det så plågsamt uppenbart att det handlade om hans egna begär – hans sexuella gränslöshet och hans vilja att framstå som en extraordinär hjälpare av gudomliga mått.
Och om Alain Topor intervjuat Odell i sin forskning, och ställt henne frågan vad det var som hjälpte henne, så skulle hon kunna berätta att vändningen skedde tack vare de övergrepp "Rickard" utsatte henne för.
Ingen sensmoral
I Rekonstruktion – Psyket får betraktaren även följa andra telefonsamtal. Ett av dessa är med en sjuksköterska – "Margareta" – som även hon uppvisat en gränslös omtanke om Odell. En gång hade hon fått en kollega att i smyg ta ut Odell på en motorcykelfärd genom Stockholm, utan att förankra det med ansvarig personal. Enligt Odell hade samma "Margareta" sagt att hon egentligen var hennes mamma men att hon glömt att hon fött henne. Slutligen berättar Odell att hon har ett minne av att "Margareta" brottade ner henne och sa att om hon var Odells mamma skulle hon klippa bort hennes hår så att ansiktet skulle synas.
Det är lockande att här skriva någon relativ självklarhet som handlar om hur viktigt det är att vårdanställda balanserar sin professionella roll med att vara den människa man är, med sina känslor, fel och brister. Men jag kan inte se någon sensmoral i Odells verk. Jag känner bara ett obehag som tvingar mig att reflektera, men det som uppstår kan jag inte riktigt paketera. Bra konst med andra ord.
Personligt ansvar
De mest svårsmälta replikerna i filmen uttalas av "Rickard". I en scen beskriver han att Odell var i en så sårbar situation när hon var psykotisk, tvångsvårdad och med ansiktet dolt av både hår och överkast. Han påpekade avigsidorna med professionaliseringen av psykiatrin. Att vården av Odell bara bestod av mediciner och bältningar. Han betonade att det inte var någon som tog ett "personligt ansvar" och att någon behövde göra något "intensivt". Så han var tvungen att agera. Med personligt ansvar. Med intensitet.
Det var det som gjorde att han inledde en sexuell relation med den psykotiske Odell. Han tog ett personligt ansvar för att hon skulle bli "frisk". Han såg att hon behövde något annat och han gav henne det han såg att hon behövde.
Och så lyckades det?
Det kanske bara är att acceptera. Kriminella och svårt omoraliska handlingar utförda av en person utan omdöme kan få positiva konsekvenser. Uppenbarligen kan offret för dessa handlingar uppleva sig må bättre, och se det som en del i att förändra sitt liv i positiv riktning.
Under filmens sista sekunder blir det två filmprojektionerna svarta, medan en psykiater talar om att det kanske inte är de professionella förhållningssätten som gör att patienter blir friska. Man kan säga att hon ger Topor rätt. Men så är det som om hon blir besvärad. Hon talar om vikten av tvivel och svårigheten med sanningen. Och så avslutar hon bakom de mörklagda projektionerna med de ord som även är filmens slutord: "Jag vet faktiskt inte."