I tre längre DN-artiklar presenterar sociologen och debattören Roland Paulsen sin syn på ämnena psykologi och psykoterapi. I den första sågar han psykoanalysen. I den andra sågar han ämnena psykologi och psykoterapi som kunskapsformer. I den tredje sågar han nutidens människor för att vi är för navelskådande. Paulsen menar att vi inte i tillräckligt hög utsträckning riktar blicken ut mot världen. Skulden för dagens misär lägger han i hög utsträckning på vad han kallar "en terapeutisk kultur".
Artiklarna har lett till en mängd reaktioner, både i DN och i andra tidningar. Efter en tid gavs Paulsen utrymme för en slutkommentar i DN. Den förvaltade han – föga förvånande – genom att såga sina kritiker.
En debattör av Guds nåde?
Paulsen identifierar ibland samma samhällsproblem som jag och han skriver ibland meningar som ligger nära det jag står för. Ändå känns hans texter så främmande. Som att stirra in i en ödlas ögon. Det är ögon, så bekanta, men den världsuppfattning som finns bakom ögonen förstår jag inte alls.
Jag är rädd för Roland Paulsen. Motståndares goda argument verkar inte bekomma honom. Hans skickliga stilistik, tungt akademiska begreppsapparat och raljanta och missvisande angrepp på detalj- och formnivå gör det nästan obehagligt att läsa hans texter.
Han ter sig skamlös och då blir det olidligt lätt för honom att måla fram sin ideologi och förlöjliga sina motståndare.
Nu när jag läst Paulsens texter noggrant börjar jag förstå vad det är som blir så främmande för mig. Trots att hans tankar i vissa avseenden står mina egna tankar nära.
Först några nedslag i Paulsens debatteknik.
Paulsen om psykoanalysen
Paulsens beskrivning av psykoanalysen består dels av en schablonmässig och missvisande skiss och dels av en rad anekdoter. Han ger exempel på att psykoanalytiker kan somna under arbetet och på att specifika analytiker gjort utsvävande sexuella tolkningar av sina analysanders problematik. Några av Paulsens anekdoter handlar även om självmord i kretsen av tidiga psykoanalytiker under 1900-talets första hälft. Som om det har med dagens praktik att göra.
Paulsen har en poäng – menar jag – i att den psykoanalytiska processen innebär faror. Med mina ord kan det beskrivas som att förståelsen som uppstår riskerar att mer handla om psykoanalytikerns omedvetna än om analysandens omedvetna. Den risken behöver hanteras med strikta ramar, reflektion och handledning.
I övrigt anser jag att Paulsens bild av psykoanalysen är karikatyrartad, anekdotisk och missvisande. Egentligen har jag väl inte så stor anledning att springa till psykoanalysens försvar. Jag är inte psykoanalytiker. Men i min egen yrkesroll – i ett kliniskt arbete där kunskap om systemteori och utvecklingspsykologi är nödvändiga – har psykoanalysens idéhistoria bidragit med ovärderlig kunskap. Därför har jag behov av att visa hur missvisande Paulsens retorik är.
Ett centralt problem Paulsen identifierar hos psykoanalysen är något han kallar "tredjepersonsförklaringar". Han skriver:
En tredjepersonsförklaring förbigår den personliga erfarenheten för att i stället förklara individens beteende utifrån faktorer som individen själv är omedveten om. Det kan vara omedvetna drifter, men även sociala strukturer och ideologier, eller biologiska substrat som gener och hjärna.
De två erfarna psykoanalytikerna Johan Eriksson och Clarence Crafoord svarar i DN. Bland annat beskriver de att Paulsen ger en felaktig bild av samtida psykoanalys. De beklagar att Paulsen behövt uppleva en somnande psykoanalytiker men menar att de inte känner igen sig i de "tredjepersonsförklaringar" Paulsen skriver om. De menar att psykoanalysen nu – ungefär 120 år efter dess första stapplande steg – inte strävar efter att uppnå sanningar om analysandens omedvetna. Snarare är psykoanalytikern en professionell lyssnare som skapar ett tryggt rum i vilket analysanden kan utforska sig själv. Tolkningar är en del av praktiken, men de ska inte fungera på det sätt som Paulsen ger sken av med sin definition av "tredjepersonsförklaringar".
I sin slutreplik i DN svarar Paulsen på de två psykoanalytikernas kritik. Eller gör han det? Det är intressant att Paulsen – som är så hård mot andra – i svaret helt undviker innehållet i psykoanalytikernas svar. Han fokuserar bara på att de inte benämner någon nyare psykoanalytisk skolbildning eller teoretiker samt att de själva uppenbarligen intresserat sig för Freud i sina karriärer.
Innehållet i det Eriksson och Crafoord skriver anser sig Paulsen tydligen inte behöva förhålla sig till. På så vis blir det olidligt lätt att debattera. Men Paulsens argument blir för den insatte nästan tyngdlösa.
Två psykologer försöker hjälpa Paulsen till sans
I debatten försöker minst två psykologer hjälpa Paulsen att se att han är fel ute om psykoanalysen – Mikaela Blomqvist i GP och Lydia Sandgren i DN. Inte heller de känner igen Paulsens "tredjepersonsförklaringar" i psykoanalysens praktik. Både Blomqvist och Sandgren förklarar att det inte är så det går till, utan att psykoanalysen är en praktik i vilken analysandens egna ord och egen värld växer fram i ett ömsesidigt samspel med analytikern.
Men Paulsen verkar inte heller nu bli glad över att få lite fakta om hur dagens psykoanalytiska praktik går till. Han avfärdar de två psykologerna med följande ord:
När jag läser psykologerna Mikaela Blomqvist (GP 15/2) och Lydia Sandgren (DN 26/2), slås jag av med vilken självklarhet de anser sig veta hur en psykoanalytisk session vanligen ser ut. Belägg? Behövs inte, de är psykologer.
Sen blev det inget mer. Som om docent Paulsen tror att man blir herre på täppan för att man får det sista raljanta ordet. Någon kunskap i frågan behövs inte. Innehållet i det de säger behöver inte bemötas om han ogiltigförklarar formen.
Särskilt anmärkningsvärt är detta retoriska trick eftersom Paulsen i stycket ovan hade ondgjort sig över att en annan psykolog – Jenny Jägerfeld (som han kallar "spaltpsykolog") – inte hade nämnt hans "tredjepersonsförklaringar" i sitt svar. Hon hade fokuserat på annat. Men både Blomqvist och Sandgren – liksom de två psykoanalytikerna Eriksson och Crafoord– hade ju försökt möta Paulsens beskrivning av psykoanalysens tredjepersonsförklaringar. Varför tog han inte chansen att få debattera innehållsfrågan med dem?
Det är sannerligen inte lätt att göra Paulsen nöjd. Till synes utan friktion undviker han sina kritikers argument.
Att Paulsen är en oärlig debattör kan vi konstatera. Dessutom anar jag en tredjepersonsförklaring här. Paulsen gör en skrivbordsanalys av fenomenet psykoanalys. De som arbetar kliniskt med metoden känner dock inte igen sig i hans beskrivningar. Kvar vid skrivbordet, helt utan klinisk erfarenhet, konkluderar Paulsen att klinikernas kunskaper och erfarenheter helt saknar betydelse. På så vis kan han bibehålla sin övertygelse om att tredjepersonsförklaringar fortfarande är typiska för psykoanalysen.
Kulturskribent sågas
Även DN:s teaterkritiker Leif Zern får en släng av Paulsens slev av olidlig lätthet. Zern skriver i ett svar till Paulsen om att psykoanalysen har betytt mycket för honom och nämner en psykoanalytiker han fäst sig vid. Paulsen läser då på baksidan (!) av en av denne psykoanalytikers böcker och lyfter fram ett citat därifrån, helt taget ur sitt sammanhang. Citatet ter sig märkligt, men för läsaren blir det inte möjligt att avgöra vad meningen egentligen syftar på, i det sammanhang den är skriven, där på baksidan av boken.
Utan sammanhang blir citatet bara ännu en av Paulsens retoriska blinkningar till publiken: "Ser ni hur dumma psykoanalytikerna är?"
Vad är det egentligen Paulsen vill?
Vad är det egentligen Paulsen vill få fram med sina tre långa artiklar? I den första texten är det tydligt. Han ogillar psykoanalys och vill skriva om det. I den andra är det också ganska tydligt. Han ogillar att psykologer fått en sådant utrymme i media och menar att psykologisk vetenskap har stora brister.
Delvis är jag ju enig med Paulsen. Även jag kan behöva ta fram skämskudden när jag ser psykologer framträda i tv och svara på frågor om hur folket ska hantera julstress eller hur gifta vid första ögonkastet bäst ska förhålla sig till varandra. Det är så lätt att det blir till floskler som är långt ifrån det arbete vi psykologer är utbildade att utföra.
I den tredje artikeln söker Paulsen orsaken till vår tids ökande psykiska lidande. Han hänvisar till en psykologiprofessor och skriver i samma stycke att lidandet beror på betyg, arbetsmarknad och liberalism. Det är lite oklart om det är Paulsen själv eller professorn som säger det. Men störst vikt lägger Paulsen vid något han kallar "en terapeutisk kultur" som han menar dominerar vår tid. Det har lett till ett fenomen som han kallar "inkrökthet". Det är ett överdrivet intresse för den egna personen, en sorts navelskåderi, som han – liksom många andra – anser vara framträdande i vår tid.
Här binds den andra och tredje artikeln ihop. Paulsen visar att vi lever i en kultur i vilken psykologernas utrymme i media går hand i hand med människors inkrökthet. Sammantaget skapas en terapeutisk kultur i vilken vi inte ser att orsaken till lidandet ligger utanför oss själva.
Individ, sammanhang och samhälle
Det finns så mycket att skriva om Paulsens världsbild, retorik och människosyn. Det är svårt att begränsa sig. En mening i Paulsens tredje artikel ger dock en kärnfull ingång till hans värld, både hans viktiga poänger och hur hans stiliserade människosyn lett honom fel. Han skriver:
Men eftersom terapins mål är att behandla individen, inte samhället, blir den kontext som orsakat smärtan allt mindre relevant.
Vid första anblick är det här en mening som jag hade kunnat skriva. Även jag menar att vi måste förstå hur psykiskt lidande uppstår i människors sammanhang. Men som vanligt är det något som skaver med Paulsens texter. För dels skriver han denna mening mot slutet av en tre texter lång essä som andas ett förakt för psykoterapi och psykologisk kunskap, dels avslutas texten i ett resonemang som antyder att psykoterapi leder till mer och mer inåtvändhet som leder till mer och mer lidande.
Men kanske är inkrökthetens stora ironi att den inte bara när sitt eget lidande utan även begränsar vår självkännedom. När vi analyserar oss själva blir vi andra än när vi inte gör det.
Paulsen menar att den här inåtvändheten leder till att vi mår sämre, att vi får ångest av tanken på att kunna få ångest och att vi blir deprimerade över att reflektera över vår depression.
Jag ser att Paulsen har en poäng även här. Men han missförstår vad psykoterapi kan vara. Psykoterapi kan vara både att förstå sig själv i sitt sammanhang, att begränsa ett destruktivt ältande av sina inre dialoger och det kan vara att se den omvärld vi lever i.
Paulsen blir yvig och ensidig
I sin iver att visa att den terapeutiska kulturen är destruktiv blir Paulsen yvig och ensidig. Han blandar ihop saker – allt individcentrerat blir lika fel oavsett om det är anknytningsteori, medicinsk diagnostik, traumavetenskap eller psykoterapi. Han får det också att låta som om den så kallade "replikationskrisen" bara handlade om psykologi. Alltså att många vetenskapliga studier inte går att upprepa med samma resultat. I själva verket är replikationskrisen ett bredare fenomen inom vetenskapen.
Ytterligare en av Paulsens sammanblandningar blir tydlig när han ska närma sig vetenskap om psykoterapi. Då gör han samma misstag som den ensidigt medicinska psykiatrin. Han intresserar sig inte för enskilda psykoterapeutiska processer utan slår ihop allt i formuleringar såsom:
I en metaanalys av studier som totalt involverar kring 650 000 psykpatienter kom han och hans medförfattare nyligen fram till att studierna ofta lider av stora metodproblem.
Men vad säger det här egentligen om de möjligheter som finns i en väl utförd psykoterapi?
Paulsen tar också upp den intressanta frågan om att psykoterapi kan ge icke önskvärda biverkningar. Dock saknar han själv den kunskap som krävs för att förstå hur det kommer sig att psykoterapi ibland leder till negativa konsekvenser. Det blir bara en del av en substanslös och konturlös kritik.
Paulsen är en utopiker
Jag tror mig nu förstå vad avgrunden mellan mig och Paulsen består av. I mina texter försöker jag formulera mig utifrån en syntes av klinisk och teoretisk förståelse, för att förstå hur människor kan hjälpas att må bättre i det liv de lever. I det arbetet måste individens sätt att tänka om sig själv utvecklas och förändras, hen behöver kanske ändra vissa vanor och beteenden, vissa föreställningar utmanas. Det finns då alltid ett inslag av att alla behöver acceptera världen som den ser ut. Vi mår inte bra av att hoppas att den ska förändras i enlighet med våra önskningar.
Paulsen – å sin sida – är visserligen docent i sociologi, men i mina ögon tycks han huvudsakligen vara en ideolog. Han vill förändra samhället. Hans motstånd mot psykoterapi tycks ha en bakgrund i hans övergripande livsprojekt – nämligen att försöka visa att vi lever i ett samhälle med en övertro på arbetets betydelse. Meningslösa arbeten är roten till det onda. Vi människor förfrämligas i våra liv när vi tvingas arbeta för att få pengar. Lösningen på lidandet i det kapitalistiska samhället är medborgarlön och att vi slutar skambelägga personer som inte arbetar.
Kanske ligger det en del i det här, men i Paulsens ideologiska övertygelse blir all individcentrerad vård en sorts fiende till hans utopi. Den strävar nämligen efter att människor ska klara av de förutsättningar som vår kapitalistiska värld kräver. Istället – tycks han mena – bör samhället formas i enlighet med hans önskan om att alla inte ska behöva arbeta. Men här menar jag att han går vilse. Jag tror ju att de allra flesta människor mår bra av att arbeta. Inte bara för att det förväntas av oss, utan även för att det finns något i själva arbetet – i lagom mängd – som får oss att må bra.
Egentligen skulle jag vilja förklara vad det är i Paulsens människosyn som är idealiserat, och förtydliga hur det kommer sig att jag kallar honom utopiker. Men det måste bli en annan gång.