I dagarna publicerades en nyhet om en intern på ett svenskt fängelse som fått en CD-skiva i present. Orsaken till denna uppmärksamhet var att internen inte får ha skivan i cellen, den innehåller nämligen musik från en känd gangsterrappare. Internen har protesterat mot beslutet och överklagat men både Kriminalvården och Förvaltningsrätten har sagt nej.
Enligt dem kan musiken nämligen påverka internen negativt i hans behandling.
Det här leder in i ett fascinerande ämne. Hur påverkas våra beteenden av kultur, konst, medier och fiktion? Hur fri ska konsten vara och i vilken utsträckning ska staten ha rätt att styra människors kulturkonsumtion?
En vecka tidigare (3/1-25) handlade minst fyra av DN:s artiklar om likartade ämnen. Förutom en nyhetsartikel om att en 15-åring avlidit efter en skjutning under nyårsnatten publicerades även en text om att våld och mord har blivit allt vanligare på film de senaste decennierna.
Dessutom kunde man läsa två mer resonerande texter. På DN Debatt skrev en advokat om att det inte finns någon lag som gör det straffbart att sprida filmer på dödligt våld i sociala medier. Det här kan ses som besvärande eftersom en mängd filmer på verkliga mord sprids på sociala medier och når många av barn. Den fjärde och sista artikeln i ämnet denna dag fanns i DN:s kulturdel – en krönika med titeln Hur ska en människa kunna bli värd något i den här iskalla världen?
Flytkraft ledare 53 handlar om frågan huruvida kultur, konst, media och fiktion kan leda till en ökad risk för att människor utövar våld, och till och med mord.
Om att döda
För några år sedan läste jag en bok som heter On Killing (den tredje och omarbetade upplagan från 2009). Minst ett tema i texten gjorde mig fascinerad. Eller kanske skrämd?
Boken är skriven av Dave Grossman – en amerikansk militär med erfarenheter från flera krig som skolade om sig och blev professor i psykologi.
Vad var det då som skrämde mig med boken? Jo, Grossman skriver att flera länders försvarsmakter efter Andra världskriget insåg att de behövde förändra sitt sätt att utbilda soldater. Det visade sig nämligen att förvånansvärt många av dem inte klarade av att avlossa sina vapen när de ställdes mot en annan människa av kött och blod.
Försvarsmakterna drog slutsaten att det inte räcker att utbilda soldater genom att "skjuta prick" på runda tavlor. Istället började man skapa mer och mer realistiska övningar där man skjuter på "soldater" som rör sig och där man får en omedelbar "belöning" om man träffar. Grossman menar att träningen baserar sig på ren inlärningsteori, alltså samma metod som man använder inom beteendeterapi. Genom att belöna vissa beteenden kommer man att öka chansen att dessa beteenden ökar i frekvens.
Vidare skriver Grossman att de mer realistiska träningsmetoder, som utvecklades under 1900-talets mitt, successivt ökade andelen soldater som i skarpt läge avfyrade sina vapen – från ynka 15-20 procent under Andra världskriget, till 55 procent i Koreakriget och hela 90-95 procent i Vietnamkriget.
Slutsatsen är alltså att om vi vill att våra soldater ska övervinna en spärr mot att döda så ska vi träna dem på att göra detta om och om igen, i en fiktiv version som ändå är så realistiskt som möjligt.
Låter det här bekant?
Nyligen kunde P1-lyssnare följa ett reportage från Skärholmen. De intervjuade boende i området angående dödsskjutningen av pappan Mikael. En man intervjuades på gatan, han sa att det är som om dessa tonåringar, som bär på vapen, agerar som om de levde i ett TV-spel.
Kan det vara så att gränsen mellan fiktion och verklighet håller på att luckras upp och att det leder till att tröskeln för att döda sänks?
Den gamla debatten om videovåld
Under min mellanstadietid i Uppsala fanns en populär lärare på Nybyskolan där jag gick. Jag minns att jag var lite avundsjuk på dem som hade honom som klassföreståndare. Han hade ett levande ansikte och nära till skratt. Han verkade vara snäll, lyssnande och skojig, kanske till och med underhållande i undervisningen. Han hette Gunnar Höistad. Senare förstod jag att han under denna tid var engagerad mot videovåld.
Rätt många killar i dåtidens högstadieskolor stod i korridorerna och stretchade med sina platta och smidiga karateskor. De behövde nämligen vara mjuka i ljumskarna när de skulle skrämmas med sina hoppsparkar och roundkicks. Det här var en tid då Paolo Roberto var Kungen av Kungsan och då Jan Emanuel knappt ens hunnit bli en värsting i Gottsunda.
Det är troligen ställt utom allt rimligt tvivel att videons inträde, liksom karatefilmerna, hade en viss inverkan på dessa tonåringar. Hur skulle man annars kunna lära sig att sparka som Bruce Lee?
Moralpanik?
Ända sedan jag var tonåring har har hört röster som hånar personer som oroar sig för barn och ungas kulturkonsumtion. Man skrattade åt oron för videons inträde i familjelivet och oron för hårdrockens våldsestetik.
Det här har varit en av vår tids viktiga tankefigurer. Att moralisterna moraliserat i onödan. Så säger man ungefär såhär:
Moralisterna trodde att det var så farligt. Men det hände inget. Allt är som förr. Under 1800-talet oroade sig vuxna för att barn läste för mycket romaner, att de inte formades tillräckligt av verkligheten och av hårt arbete. Under slutet av 1900-talet var man oroliga för att barnen tittade för mycket på TV, på video, på karate, skräck och mord. Under början av 2000-talet oroade man sig för internet, sociala medier, spelvärldar och gangsterrap. Allt ska moralisterna oroas över. Med samma argument generation efter generation utan saklig grund. Det är bara de vuxnas rädsla för de yngre generationernas kultur som gör att de klagar. Även denna gång kommer barnen att växa upp och bli likadana som sina föräldrar.
Vad var det egentligen som gick så bra?
Det är en kraftfull liknelse, den om grodan som vänjer sig vid det allt varmare vattnet och som till slut kokar upp utan att ta sig ur kastrullen. När vi lever i ett samhälle och det sakta förändras, hur märker vi då en allvarlig förändring innan det är för sent?
Statistik får vi först i efterhand.
Kanske skulle vi kunna märka en allvarlig förändring genom vilka nyheter som publiceras. Vi kan ju pröva med ett litet axplock ur de senaste dagarnas och veckornas nyheter. Skulle man till exempel se förändringen i ett inslag i Aktuellt där de visar statistik som tyder på att det blir allt vanligare att låg- och mellanstadiebarn brukar våld mot sina lärare? Eller skulle vi se det genom DN:s reportage om att unga dras till en sajt på darknet som manar till slumpmässiga våldsdåd?
Eller märker vi av förändringen i SVT-intervjun med polismästaren Carin Götblad från i somras, i vilken det framgår att vi lever i en tid då antalet barn under 15 år som är inblandade i mordplaner ökat dramatiskt och då barn aktivt söker sig till uppdrag att döda? Eller genom de otaliga intervjuer då representanter från svensk polis och forskare talar i klartext: barn så små som 12-åringar – från "vanliga" familjer – kan tänka sig att gömma vapen och till och med skjuta för att döda.
Eller skulle man märka det i världsnyheten om att en vacker yngling dödar en försäkringstjänsteman på ett spektakulärt sätt och blir en hjälte i sociala medier?
Är det här enskilda händelser eller ett mönster? Någon som vet? Och om det är ett mönster, finns då ett samband med det våld som sprids genom kultur och sociala medier?
Statistik?
Enligt Grossman finns ett tydligt samband mellan den populärkultur som vuxit fram under andra hälften av 1900-talet och våldsutvecklingen i bland annat USA.
Han försöker reda ut statistiken angående mordförsk, mord och fängelsedomar mellan 1970 och 2010 i USA och ser en flerfaldigad ökning vad gäller alla dessa tre fenomen. Han konstaterar att en förbättrad sjukvård under dessa år och en femfaldigad andel personer i fängelse gör att antalet mord sannolikt varit än fler om man inte kunde rädda så många liv och att potentiella mördare inte satt i fängelse.
Men kan vi då utifrån svensk statistik utläsa om senare års våldsamma spel kan ha påverkat det dödliga våldet, på ett liknande sätt som Grossman menar att det gör i USA? En snabb googling tar oss till BRÅ:s statistik. Av den framgår att det dödliga våldet i Sverige sjönk stadigt mellan 1990-talets början och år 2014. Efter det har kurvan stigit brant uppåt.
Förändring över lång tid?
Om vi för ett ögonblick antar att det faktiskt är så att våld i populärkultur kan påverka människors benägenhet att själva använda våld – då sker det troligen inte över en natt. Det sker över generationer. En generation avtrubbas och ger förutsättningar för sina barn, nästa generation, att avtrubbas ytterligare.
Vi som var barn när videon och "videovåldet" gjorde entre i vanliga hem (80-tal) har genom åren vant oss vid våld och mord i filmer och TV-serier. Vi fick egna barn under tiden då mobiltelefoner, gamingkultur, sociala medier och strömningstjänster växte lavinartat (00-tal och 10-tal). Så parallellt med att jag och mina generationskamrater njutit av hundratals allt råare mord i serier som Dexter, Walking Dead, Breaking Bad och Dahmer tycker vi att det inte är så farligt att våra barn dödar tusentals människor i Fortnite, Call of Duty och GTA. Det är ju bara på låtsas. Barnen förstår ju det.
Jag är ganska säker på att många av oss – i min generation – låtit vår egen avtrubbning påverka vår bedömning av vad våra barn klarar av, huruvida åldersgränser ska hållas eller om dessa är meningslösa siffror publicerade av överbeskyddande vuxna.
Så skapas en mördare
I augusti 2024 publicerades i DN en krönika med namnet Hånflinet visar frånvaron av medkänsla i TV-serier. Den är författad av Jesper Högström. Han är trött på fiktion som hyllar de onda. Han menar att den klassiska dramaturgin i teater och film handlar om att skapa en empati med den gode. Senare tids fiktion har dock ofta brutit mot detta mönster och leder istället med fast hand tittaren att känna empati för seriemördare, maffiabossar och korrupta poliser.
Men han var inte först med att tröttna. Redan i januari 2023 hade DN-krönikören Niclas Wahllöf fått nog: Nu får det fan räcka med alla seriemördare och mysiga mord på skärmarna. Han skriver att han knappast kan vara ensam om att känna en leda inför alla överintelligenta seriemördare. Visserligen säger han att han inte tror att tv-serierna påverkar unga män att begå brott. Men han har ändå fått nog.
Grossman menar dock att populärkulturens våld ökar människors våldsbenägenhet. Han är inte ensidig och han talar mycket om vilket lidande det innebär för soldater och andra att faktiskt ha dödat en annan människa. Men genom TV-serier och fimer vänjer vi oss vid att se mord som inte leder till respekt för den döde.
Hur kunde vi göra oss av med anständigheten inför den döde, frågar sig Grossman. I filmer får vi även "förebilder" – vi ser idealiserade personer som dödar. Barn får alltså idoler som dödar andra människor. I och med de realistiska och våldsamma spelens inträde har vi dessutom fått en kraftfull betingning som innebär att den som spelar belönas för varje person hen dödar. Det vet vi är en mycket kraftfull påverkan på människors agerande. När ett beteende belönas ökar chansen att det ökar i frekvens.
Grossman jämför dataspelens dödande med det man lär sig inom militären. Den senare är helt kopplad till lydnad under en auktoritet. Man dödar bara på order i ett specifikt syfte. Inget skott avlossas utan att soldaten får tillstånd av en överordnad. Men i TV-spelens värld finns inga sådana strukturer. Man skjuter och dödar bara för ens eget nöjes skull.
Tänk om det ligger något i det Grossman skriver. Tänk om det är så att vår populärkultur leder till en ökad risk för våldsbrott, genom inlärning, förebilder och avtrubbning.
Kulturen måste vara fri
I Nazityskland talades det om "urartad konst". Det var den modernistiska konst som i andra delar av Europa provocerade människor och som ansågs experimentell. I Tyskland förbjöds den. Konsten skulle vara uppbygglig. Den skulle inte vara abstrakt eller obegriplig, den skulle avbilda friska ariska människor vilket skulle forma en "sund" ideologi som ledde till ett "gott" samhälle.
I Nazityskland hade konsten och kulturen alltså en tydlig uppgift – att påverka människor i den riktning som diktaturen önskade.
Det här kan ses som en urbild av vad konsten och kulturen i västerländska demokratier inte vill vara. Konsten måste vara fri. I ett demokratiskt samhälle kan det inte krävas av konsten att den ska påverka människor på ett positivt sätt. Det är de flesta överens om.
Hur ska vi då hantera en kultur som kanske bidrar till att det blir lättare för människor att gå över sina spärrar att döda?
Frågan som inledde denna text – om gangsterrappens potentiella inflytande på unga – är ett tydligt exempel. När den svenska rapkulturen och gängkriminaliteten under 2010-talet närmade sig varandra ställdes kulturskribenter och ambitiösa kulturkonsumenter inför en svårighet. Personer från utsatta förorter måste ju få skildra sin värld. Eller skulle de förbjudas att skildra sin verklighet? Skulle man ta ifrån dem deras möjlighet att uttrycka sig? Det vore ju orimligt.
Till slut var det några kulturskribenter som var tvungna att backa. Gangsterrap kanske inte bara är ett kulturellt uttryck som ska bejakas och försvaras med argumentet att man måste skilja mellan verk och person. Kanske leder den till en avtrubbning, glorifiering av skjutvapen samt till och med till ett ökande antal mord?
Men vad ska vi göra? Konst och musik kan inte förbjudas. De hittar alltid sina vägar.
Den bortstädade döden
En tes i Grossmans bok On Killing påminner om Freud. Grossman menar att vår kulturs besatthet av våld och mord är en konsekvens av att vi städat bort döden från vårt samhälle. Tidigt i mänsklighetens historia såg varje barn olika former av död på nära håll. Familjemedlemmars, släktingars och andra närståendes död gömdes inte undan. Döda kroppar togs hem och involverades i ritualer. Barn såg även död i vardagen då de vuxna dödade och slaktade djur.
Kanske har evolutionen gjort att vi har en dragning till våld, spänning och död. För att vi ska vara motiverade att både försvara oss och att döda våra byten.
Numer, menar Grossman, hanteras döden endast av professionella – alltifrån sjukhuspersonal och begravningsentreprenörer till slaktare. Vi vill helst inte se kycklingens huvud dinglande på en slapp hals när vi ska tillaga den. Kycklingen ska kännas fabrikstillverkad, inte som ett dött djur. Grossman menar att diskrepansen mellan å ena sidan våra begär efter att ha närhet till död och våld, och å den andra "den bortstädade" döden har lett till en besatthet vad gäller våld och död inom kulturen.
Det här påminner som sagt om Freud och hans beskrivning av det viktorianska samhället. Där städades all sexualitet undan på ett sätt som gjorde att människors begär tog sig destruktiva former i det fördolda, en likhet som Grossman också påpekar.
Numer trivs vi kanske i kulturen
Freud skrev en bok som heter Vi vantrivs i kulturen. Den handlar i korthet om att djuret människan – med sina primitiva drifter och begär – inte passar i en kultur som är alltför tillrättalagd.
Grossmans bild av vår tid är alltså densamma. I var och ens vardag ser vi inte död och mord. Men vi lever i en tid då kulturens utbud av mord svämmar över alla breddar. Och som så mycket annat så sker en avtrubbning som gör att vi efterfrågar mer och mer realistiskt våld i fiktionen, vi efterfrågar verkliga händelser i true crime och många kan inte motstå frestelsen att titta på verkliga mord som sprids på sociala medier. Vi dras till det på samma sätt som det är svårt att inte stirra när vi passerar en bilolycka på motorvägen.
Och kanske är det här vi ska sammanfatta faran. Avtrubbningen och längtan efter "verkligt" våld gör att gränsen mellan fiktion och liv luckras upp. Det var ju det försvarsmakterna arbetade med. När verklighetens dödande visade sig vara för skrämmande använde de fiktionen för att avtrubba soldaterna.
Vi tycks nu ha en kultur och en fiktion vi kan trivas i. Men frågan är om de gynnar samhällets och individernas utveckling?
För de flesta av oss
En viktig del i retoriken som handlar om att allt-gick-så-bra är att det bara är ett fåtal barn som dödar och begår våldsdåd. Det är såklart sant, liksom det är sant att det är trauma, utsatta förorter, sociala klyftor och kriminella gruppers påtryckningar som till stora delar leder till dagens våldsvåg.
För det flesta av oss innebär vår tids kulturuttryck ingen större fara – bara att fiktionen blir mer och mer verklig. Kanske mer och mer fängslande. Men för några barn och unga innebär samma kulturuttryck faktiskt att verkligheten upplevs mer och mer fiktiv.
För de flesta av oss innebär vår tids kulturuttryck att vi sover för lite för att vi inte kan sluta titta på verkliga och fiktiva brott på streamingtjänsterna, eller att vi inte kan låta bli att titta på klipp av gängmord.
Men för ett fåtal barn och unga kan denna uppluckring av verklighet och fiktion troligen leda till att tröskeln för att döda sänks.