Trump sa att USA skulle ta över Gaza för att en stund senare säga: "Everyone loves my Gaza plan". Tidigare och senare har Trump sagt ytterligare saker men det glömmer vi nu.
Hur kan vi tänka om det här?
Stiliserat kan vi anta att Trump antingen tror på det han säger eller så tror han inte på det han säger. Om han inte tror på det han säger så påstår han det troligen i syfte att relativisera sanningen i sitt eget intresse.
Jag ska här reflektera kring båda dessa alternativ, och sedan se om det är relevant att sätta ihop dem. Men egentligen handlar den här ledaren inte om Trump utan om kampen om sanningen.
Psykisk ekvivalens
När Trump sa att alla älskar idén om att USA ska ta över Gaza kom jag att tänka på begreppet "psykisk ekvivalens". Det är ett av de grundläggande begreppen man använder inom mentaliseringsteori för att gestalta de svårigheter vi människor kan ha då vi reflekterar kring oss själva, vår roll i världen och vår relation till andra människor. Såhär skriver psykoterapeuten Susanna Billström om begreppet i tidskriften Mellanrummet:
När den inre och den yttre världen flyter samman. Fantasier och tankar upplevs som verkliga och den yttre verkligheten kan upplevas som inre sanningar och vice versa, m.a.o. svårighet att skilja mellan fantasi och verklighet.
Psykisk ekvivalens ska inte förstås som en psykiatrisk diagnos. Det är ett tillstånd, eller ett "läge" som vi alla kan hamna i under svår stress. Däremot är det så att vissa av oss lättare hamnar i det tillståndet och att det, för dessa personer, kan vara förenat med ett påtagligt psykiskt lidande.
Mentaliseringsteorin har utvecklats ur psykoanalysen, eller ur den psykodynamiska teorin. Det är en stilisering. Om vi översätter begreppet psykisk ekvivalens till ett bredare psykodynamiskt sammanhang kan vi påstå lite mer. Personer som lätt hamnar i ett läge av psykisk ekvivalens kan även ha en tendens att använda sig av dåligt fungerande försvar, alltså exempelvis svårartade projektioner, idealisering, nedvärdering och förnekande. Man kan även anta att dessa personer kan ha en tendens att inte relatera till andra med ömsesidighet utan att de använder andra personer i egna syften.
Personer med dessa svårigheter brukar ha ett stort lidande, alternativt kan personer i deras omgivning uppleva ett lidande och kaos som en konsekvens av den förstes psykiska försvarsmekanismer. Personer som alltför snabbt hamnar i psykisk ekvivalens hamnar lätt i konflikter med andra, lever många gånger i destruktiva relationer och behöver ofta hjälp av professionella för att förändra sina destruktiva mönster.
Jag påstår mig inte veta något om Trumps privata liv eller inre värld, bara att om det är så att han faktiskt tror att Gazaborna – samt palestinier generellt och alla andra människor – anser det vara en bra idé att USA tar över Gaza, då skulle det kunna vara ett tecken på att han även använder andra mer eller mindre primitiva försvar.
Är Trump postmodern?
År 2019 kom en bok ut, skriven av filosofen Nora Hämäläinen, som heter Är Trump postmodern? Den får utgöra bas för reflektioner kring det andra alternativet angående Trumps uttalande om Gaza – alltså att Trump säger som han gör trots att han vet att det inte är sant.
Hämäläinen beskriver på ett plan relativt avancerade filosofiska frågor, men på ett plan frågor som är grundläggande för alla som följer samhällsdebatten.
Bokens filosofiska tråd skulle jag vilja dela upp i två delar. För det första handlar det om en grupp 1900-talsfilosofer som utvecklade sina teorier under 1960, 1970 och 1980-talen. Dessa har i efterhand kallats postmoderna och klumpats ihop i en kategori som de själva inte valt att ingå i. Dessa filosofer var intresserade av villkoren för mänsklig kunskap. Kortfattat kan sägas att de konstaterade att allt mänskligt kunskapssökande är beroende av det kulturella sammanhang individen befinner sig i.
För det andra handlar den filosofiska tråden – i Hämäläinens bok – om hur dessa filosofers teorier använts och förståtts. Något stiliserat så har både dessa filosofers anhängare och motståndare förenklat budskapet till den grad att det tolkats som om dessa filosofer menar att det inte finns en verklighet eller någon sanning över huvud taget.
Det här har lett till att vissa talar om vår tid i termer av post-sanning och post-demokrati. Alltså att vi i vår tid kanske inte kan räkna med att människors val av statsöverhuvuden bygger på fakta och på mer eller mindre rationella argument som bygger på dessa fakta. Att det snarare är övertygande och lättsmälta berättelser (fiktion) som bestämmer vilka personer och partier som ska styra. Och i det perspektivet spelar fakta och sanning inte en särskilt avgörande roll.
Hämäläinen skriver att vissa debattörer menar att Trump och andra högerpopulister är postmoderna. Vidare att det är de postmoderna filosofernas "fel" att vi nu befinner oss i en tid då sanningen har relativiserats till den grad att en person som ljuger om det mesta kan väljas fram till världens mäktigaste ämbete.
Hämäläinens svar kanske du redan anat? Hon menar att Trump inte är postmodern. Hon säger att Trump relativiserar sanningen i egenintresse och för att nå makt. Det har inget med de postmoderna filosoferna att göra, de var intresserade av villkoren för människans sökande efter "sann" kunskap.
Ett pragmatiskt sanningsbegrepp
Som tidigare nämnts ska den här ledaren inte främst handla om Trump. Den ska handla om vår tid och den så kallade sanningen. Som Hämäläinen konstaterar så har det bland filosofiskt medvetna personer länge ansetts vara lite naivt att tro att det går att tala om en "Sanning", eller en "Verklighet".
Kanske är just det själva problemet. Kanske är tron på en verklighet – bara det att vi tolkar den på olika sätt och ser den från olika perspektiv – som gör det möjligt för oss att organisera gemensamma demokratiska samhällen? Kanske behöver vi vara överens om att det finns en verklighet i den mening som mentaliseringsteorin använder begreppet – för att skilja våra fantasier och förhoppningar från den verklighet som finns utanför oss?
Jag vill kalla det ett pragmatiskt sanningsbegrepp.
För mig var det klargörande att läsa Hämäläinens bok. Frågor som jag känt till men som varit diffusa blev klarare – främst har skillnaden mellan de postmoderna filosofernas egna texter och hur de använts av andra blivit tydligare för mig. Men jag undrar om Hämäläinen ändå inte förminskar orsakssambandet mellan dagens tillstånd och de postmoderna filosoferna.
Psykisk ekvivalens och post-sanning?
Mot slutet av boken frågar sig Hämäläinen om människor överlag blivit mer nonchalant inställda till sanning och fakta. Och så skriver hon att om man måste ge ett svar på den frågan så är det nej. Hon fortsätter (på sid 156):
Människor har alltid brukat kunskap, sanningar och fakta på varierande vis: egennyttigt, pragmatiskt, dogmatiskt, likgiltigt, rebelliskt. Den stora skillnaden, och det som skapar en typ av chockeffekt idag, är att gemene mans ofiltrerade och opolerade föreställningar allt oftare skrivs ned och publiceras på nätet.
Här menar jag att det blir tydligt att Hämäläinen missar målet, åtminstone det jag anser vara målet. I sin iver att förklara att dagens relativiserande användande av fakta inte är de postmoderna filosofernas "fel" anser jag att hon undviker en viktig aspekt. Jag förstår Hämäläinens argument att de aktuella filosoferna skrev om kunskapens villkor snarare än om huruvida verkligheten existerar. Ändå menar jag att finns ett orsakssamband mellan å ena sidan deras texter och å andra sidan vår tids vardagsrelativism – även om det skett i flera led under flera decennier.
När jag under 1990-talet studerade och arbetade i kulturvärlden så fanns det personer i min närhet som med övertygelse – och till synes utan känsla för frågornas komplexitet – sa saker som att "jaget är en illusion", "könet är en konstruktion" och att "naturvetenskapen är bara en berättelse bland andra".
Jag vet inte hur kunniga dessa kulturstudenter och kulturarbetare var om vad de postmoderna filosoferna verkligen skrev. Dock finns en uppenbar koppling mellan dessa – då akademiskt elitistiska – formuleringar och dagens vardagsrelativism som är tillgänglig för alla.
Det finns ett orsakssamband mellan hur dessa filosofier inspirerat andra, som inspirerat ytterligare andra som till slut lett till populariseringar – och förvrängningar genom visklek – som lett till att relativismen är tillgänglig för alla.
Numer kan ett barn, som såklart aldrig läst en rad postmodern filosofi, säga till en vuxen: "Det är så jag tycker och då kan inte du säga emot. Det du tycker är inte mer sant än det jag tycker!"
Jag vill påstå att barnet här inte ser vikten av ett pragmatiskt sanningsbegrepp. Snarare är det påverkat av en tidsanda formad av postmodern filosofi – oavsett vad de postmoderna filosoferna egentligen menade.
Den filosofiska diskussionen om möjligheten att uppnå sann kunskap passar bättre på akademiska seminarier än i mellanmänsklig samvaro. Särskilt dåligt passar den i vuxnas möte med barn.
Om vi relativiserar verklighetens villkor i vårt samspel med barn finns en risk att vi skolar in dem i en psykisk ekvivalens som är legitimerad av vuxenvärlden. Och om vi får tro mentaliseringsteorin och den psykodynamiska teorin så riskerar det att föra med svårigheter för dessa barn att förstå och acceptera både andra människors inre världar och verkligheten utanför dem själva. Jag menar att det även leder till att det blir svårt att skilja mellan fakta och åsikter.
Frågan är hur väl vi i så fall förbereder våra barn på ett samhällsklimat där det inte är helt enkelt att hitta en objektiv grund mellan de ideologiska polerna.
Ideologi och sanning
En av de förklaringar som har angivits för att Trump har kunnat bli vald till president i USA, trots att han ertappats med så många lögner, är att befolkningen i USA förlorat förtroendet för media över huvud taget. Enligt den analysen har många amerikaner bilden av att etablerade journalister och medier i alltför hög utsträckning förnekar verkligheten och vrider sitt berättande åt vänster, åt identitetspolitikens håll. Då kan de lika gärna låta sig ledas av Trumps osanningar.
Vad som framstår ur den analysen är ett medielandskap som är så ideologiskt färgat åt två håll att ingen tror på att de skildrar objektiva fakta.
I Sverige fick Anne Lagercrantz, vd för SVT, nyligen frågan hur det kommer sig att högerväljare – och än mer specifikt Sverigedemokrater – har ett lägre förtroende för SVT än vänster- och mittenväljare. Det var i SVT-programmet 30 minuter. Hon svarade att hon inte visste, bara att Sverigedemokrater har lägre förtroende för "alla institutioner".
Men är inte svaret ganska uppenbart? Handlar det inte åtminstone delvis om journalistkårens politiska sympatier?
En undersökning gjord av Chalmers Tekniska Högskola (2019) visade att det finns en tydlig ideologisk slagsida i journalistbranschen. Vänsterpartister och miljöpartister är överrepresenterade och moderater och Sverigedemokrater underrepresenterade. Enligt denna undersökning skulle ungefär 47 procent av våra svenska journalister rösta på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet i ett riksdagsval medan ungefär sju procent av samma yrkeskår skulle rösta på Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Om vi jämför det med valresultatet ser vi att slagsidan är anmärkningsvärd.
Vad säger det här om mediernas möjlighet att uppnå en neutral rapportering av sakernas tillstånd? Att värdera fakta?
Kampen om sanningen
I programmet 30 minuter gav sig inte programledaren Anders Holmberg. Det var som om han riggat en fälla. Han frågade om det är SVT:s fel att de har låga förtroenden hos SD-väljarna eller om det är SD-väljarnas eget fel.
Lagercrantz svarade på ett sätt som är intressant i detta sammanhang:
Jag vill ju att alla ska lita på oss, men jag är ju också publicist. Trovärdighet är vansinnigt viktigt men ännu viktigare är strävan efter sanning.
Här kommer alltså sanningen in. Även om jag tror på ett pragmatiskt sanningsbegrepp, för att lära barn att skilja sina egna fantasier från verkligheten, så tror jag att det är svårt att helt bortse ifrån komplexiteten i frågan om hur världen och sakernas tillstånd ska beskrivas av oberoende media. Lagercrantz svar skulle ju kunna tolkas på följande sätt: "Eftersom vi strävar efter sanning har vi ett högre förtroende hos vänstern än hos högern".
Hämäläinen fokuserar i sin bok på kritik mot högerpopulism men hon tydliggör att anklagelser om att inte förhålla sig till sanning och fakta går åt båda håll.
Med mina ord anklagas liberaler och vänstern, av den konservativa och nationalistiska högern, för att förneka objektiva företeelser som kön och vikten av traditionella värden såsom familjeliv och nationell kultur och dess historia. Detta medan den konservativa och nationalistiska högern, av liberaler och vänstern, anklagas för att förneka objektiva företeelser såsom klimatförändringarna och traditionella värden såsom alla människors lika värde och andra demokratiska grundpelare.
Så står vi nu här i polariseringens tidevarv och med två dominerande poler som båda sätter ideologi framför den materiella världens fakta. Så vem ska stå för objektiviteten och riskera att få en stämpel som naiv? Anne Lagercrantz? Vem ska påpeka vikten av att ett demokratiskt samhälle måste luta sig mot en gemensam verklighet – även om den kan tolkas på olika sätt – och på fenomen som "sanning", "fakta" och "rationellt tänkande"?
Hur går vi vidare?
I videopodcasten Making Sense intervjuas författaren Yuval Noah Harari om sin senaste bok Nexus. Harari blev globalt känd med boken Sapiens och sedan uppföljaren Homo Deus. I denna podcast sammanfattar Harari den senaste bokens huvudsakliga frågeställning. Han frågar sig hur människan, som är så smart, kan vara så osmart. Alltså. Vi har skapat ett fantastiskt samhälle med så många framsteg, men ändå håller vi på att skapa vår egen undergång.
Harari menar att det funnits teorier om att det är något "fel" i mänskligheten som gör att vi drivs mot denna undergång. Men han menar att förklaringen snarare finns i den information som når människor.
If you give good people bad information they make bad decisions. It is as simple as that.
Ur det perspektivet blir frågan hur det kommer sig att vi har tillgång till så dålig information. Harari menar att den nutida människan har tillgång till en helt fantastisk informationsteknik. Men vad fyller vi den med för innehåll? Harari svarar på den frågan själv – att vi lever i en tid i vilken vi agerar som om kvantiteten av information är en kvalitet i sig. Harari jämför detta med att dra slutsatsen att all mat är nyttig bara för att vi behöver äta för att överleva. Den mesta information vi nås av är "junk".
Det här leder, fortfarande enligt Harari, till att vi håller på att förlora förmågan att tala med varandra, att lyssna till varandra.
För att förstå vad som händer i vår tid behöver vi därför förstå hur information produceras och distribueras. Harari förklarar: Medan kunskap i en diktatur skapas från en "plats" (diktatorns propagandaorgan) så skapas informationen i en demokrati från så många olika "platser". All information som sprids till folket behöver inte gå genom parlamentet eller presidenten – snarare regleras den av en fri marknad.
Så slutar Harari resonemanget med att säga att fakta, i denna fria marknad, alltid har nackdelar jämfört med fiktionen. För det första är fakta mycket dyrt att producera eftersom det krävs utbildning, forskning, källkritik och tid för att skapa. Fiktion, däremot, är billig att producera. Man kan bara skriva det första man kommer att tänka på.
En annan nackdel är att fakta är komplex medan fiktion kan vara precis så enkel som man vill låtsas att den är. Och människor har en tendens att dras till enkelhet snarare än komplexitet.
Den tredje nackdelen är att fakta kan vara smärtsam medan fiktion kan göras lätt att ta till sig, den kan till och med formuleras utifrån människors begär.
Hararis slutsats är att om informationssamhället helt styrs av en fri marknad så kommer fakta (sanningen) att förlora och fiktionen att vinna.
Lösningen, fortfarande enligt Harari, är att bygga upp institutioner såsom tidningar, universitet och myndigheter som håller fakta högt. Som inte vänder kappan efter vinden. Har ett samhälle tillgång till denna typ av institutioner så minskar risken för att en diktatur ska utvecklas.
Den här typen av institutioner är även ett skydd mot människans ofrånkomliga felbarhet. För även SvT och andra oberoende medier kan göra fel. När fel begås kommer andra institutioner – såväl som demokratiska processer i den egna organisationen – att upptäcka felen och göra något åt dem.
Det är det här som är kärnan i demokratin, att den dels utgår ifrån fakta och rationellt tänkande, dels att det finns en renande mekanism som korrigerar misstag, felaktig information och irrationalitet.
Vi måste ha tillit till att detta gäller både SvT och andra svenska medier, myndigheter, institutioner och universitet. Trots att det på vissa håll råder en ideologisk slagsida.
Sanningen i det stora och i det lilla
För mig är det skönt att Harari i intervjun inte irrar in sig i frågor om huruvida det finns objektiva fakta eller ej. Han tycks resonera utifrån ett pragmatiskt sanningsbegrepp.
Som uttrycktes tidigare i denna ledare kanske vi behöver tro på en verklighet, att det finns fakta, för att demokratin ska överleva, för att våra samhällen i framtiden inte ska beskrivas med begrepp som post-sanning och post-demokrati.
Jag har inte rätt kunskap för att vidareutveckla Hararis tankar om samhället. Men jag har ett råd till alla föräldrar och alla vuxna som arbetar med barn. Låt er inte präglas för mycket av en filosofisk-akademisk-postmodern syn på möjligheten att förstå verkligheten på ett objektivt vis. Var trygg i ett pragmatiskt sanningsbegrepp, men var öppen för att vi kan tolka verkligheten på olika sätt.
Förhåller vi oss så kommer det att underlätta för framtidens barn att inte alltför lätt hamna i psykisk ekvivalens, att inte utveckla destruktiva psykiska försvar som förnekar existensen av den materiella världens begränsningar och den andres rätt till sina åsikter. Och det kommer leda till att de får bättre förutsättningar att navigera i en värld där det är lättare att nå ut med fiktion än med fakta i samhällsdebatten.
Då ökar förutsättningarna för våra barn att i framtiden delta i det resurskrävande arbetet att få fram de fakta som är nödvändiga för att demokratin ska överleva – för den är hotad i den kamp om sanningen som präglar vår tid.
För den pågår alldeles oavsett om Trumps inre präglas av psykisk ekvivalens eller inte.