Det är en fråga vi behöver återkomma till gång på gång. Hur kommer det sig att psykiatrins försvarare så ofta hemfaller åt argument och retoriska trick som påminner om pseudovetenskap och kvacksalveri?
Den här ledaren handlar om en sådan text, publicerad i tidskriften Folkvett.
Folkvett ges ut av Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) som vill främja svenskarnas kunskaper om vetenskapens metoder och resultat. VoF vill motverka människors benägenhet att påverkas av just pseudovetenskapliga föreställningar.
Varje år delar VoF ut en utmärkelse som heter Årets förvillare. Den delas ut till en person eller organisation som...
... frivilligt eller av grov oaktsamhet, bidragit till att skapa förvirring och oklarhet om vetenskapens metoder och resultat.
Alla medlemmar i VoF tillåts nominera personer och organisationer till utmärkelsen. Jag har nu gått med i föreningen, betalat avgiften och nominerat Elias Eriksson – professor i farmakologi – till utmärkelsen Årets förvillare.
Min motivering är:
Genom en okritisk hållning till den medicinska psykiatrins teorier, metoder och forskningsresultat bidrar Elias Eriksson med förvirring och oklarhet angående hur vi ska förstå psykiskt lidande. Det riskerar att påverka både professionella och drabbade negativt, eftersom detta okritiska förhållningssätt kan leda till en överförskrivning av läkemedel. Det tycks vara så att Erikssons pseudovetenskapliga och ideologiska retorik är frivillig, men det är inte uteslutet att den delvis uppstår som en konsekvens av grav oaktsamhet.
Folkvett
Tidskriften Folkvett kommer ut med fyra nummer per år. I nr. 1/ 2024 publiceras en 43 sidor lång artikel av Elias Eriksson – Propagandan mot de antidepressiva läkemedlen. I den målar han upp en bild av att antidepressiva läkemedel är effektiva och säkra och att läkemedlens kritiker är ideologiskt drivna konspirationsteoretiker. Senare samma år kom han ut med läroboken Psykofarmaka som driver samma tes.
I det senaste numret av tidskriften Folkvett (nr. 1/ 2025) skriver psykiatern, psykoterapeuten och medicine doktorn Göran Högberg ett svar som även det är 43 sidor långt.
Högberg inleder med en liten vetenskapshistoria samt en kort tanke om hur depression kan uppstå, för att sedan rada upp exempel på vetenskapliga studier som han menar visar att Eriksson har fel. SSRI är enligt Högberg både ineffektiva, leder till beroende, ökad risk för suicid och andra biverkningar som gör dem olämpliga som långvarig depressionsbehandling.
Högberg presterar en imponerande genomgång av olika studier. För den som vill ta del av den genomgången rekommenderar jag att läsa hans artikel.
Jo-nej-jo
Högbergs arsenal av vetenskapliga rön i all ära, men jag tror att Eriksson behöver bemötas från ett annat håll. Resultatet av debatten hittills skulle kunna sammanfattas med att det på ena sidan står en mängd vetenskapliga studier, samt tolkningar av deras resultat, och på den andra sidan står en mängd andra tolkningar av samma studier samt ytterligare vetenskapliga studier. Det blir lätt en kamp som påminner om jo-nej-jo-konflikter. Ingen lösning så länge man inte finner andra argument.
Jag kommer därför inte att presentera forskning som motsäger Eriksson. Jag har inget att tillföra till jo-nej-jo-debatten.
Istället ska jag rikta in mig på att analysera Erikssons text utifrån hans stilistik, retorik och människosyn. Den övergripande frågan jag ställer mig är: I vilken utsträckning kan hans syn på en vetenskaplig psykiatri appliceras på hjälpsökande människors liv och i vilken utsträckning är den en förvillande skrivbordsprodukt?
Maskor som får hela argumentationen att falla
Elias Eriksson är alltså professor i farmakologi – läran om hur kemiska ämnen påverkar levande organismer. Folkvetts redaktion beskriver honom som en av Sveriges ledande experter. Och han är utan tvekan mycket kunnig om hur synapser, hormoner och kemikalier interagerar. Att jag är kritisk till Erikssons sätt att argumentera innebär inte att jag inte ser att han har vissa poänger.
Ett exempel är att det kanske är så att personer som är kritiska mot användandet av SSRI blir överdrivet kritiska och att man glömmer bort att SSRI också hjälper många personer med depressionssymtom. I alla fall kortsiktigt. Jag kan också tycka att han har en poäng i att hans motståndare ibland kan använda statistik på ett sätt som gynnar deras argument, samt att avsaknaden av förståelse av orsaksmekanismer bakom sjukdomar inte är specifikt för psykiatrin. Dessutom är det onekligen så att serotonin är en signalsubstans som påverkar människors sinnesstämning, sömn, tarmaktivitet, sexlust och så vidare. Eriksson tillstår även att kunskapsläget för att ge barn SSRI-preparat är otillräckligt (sid.44), men han verkar inte överdrivet oroad över det. Han nöjer sig med att skriva att pågående forskning i ämnet "förhoppningsvis" kommer att ge tydligare besked.
Jag ska här analysera Erikssons text utifrån hans kunskapsluckor vad gäller människors livsvärldar. Då framträder hål i hans argumentation. Men det är inte hål genom vilka ljuset kommer in. Hålen är maskor som gör att garnet kan dras ut och få hans väv att falla sönder.
Jag ska snart gå in i innehållsmässiga fel i Erikssons argumentation, men först en analys av hans retorik.
Redan i första raderna
Redan i artikelns första rader sätter Eriksson den ton som präglar hela hans text. Istället för att erkänna depressionsfrågans komplexitet, och forskningsområdets svårtolkade resultat, slår han med myndig ton fast hur det ligger till med sakfrågorna. Nu har vi, enligt Eriksson, effektiva läkemedel mot psykiska sjukdomar. Dessa "utgör en av den medicinska vetenskapens största landvinningar" (sid. 9). Ändå är det en del som gnäller. Eriksson skriver (sid. 10):
Alla borde glädjas över detta. Men det finns många som inte gläder sig alls, utan tvärtom hyser en ideologiskt betingad motvilja mot psykofarmaka, och ägnar betydande tid och kraft åt att driva kampanj mot psykiatrins läkemedel.
Han sätter tonen. Han bjuder inte in till ett samtal mellan jämbördiga. Inledningen av texten visar att han anser sig veta hur det ligger till och att de som står på den andra sidan av debatten drivs av "ideologiskt betingad motvilja" och inte av fakta.
Debatten blir alltså avgjord på förhand. Den auktoritära och lätt sarkastiska tonen återkommer under artikelns sista sidor där han bland annat skriver (sid. 45):
Vad som gör kampanjen mot antidepressiva medel så nedslående är dock att kritikerna sällan eller aldrig – ens i de vetenskapliga artiklar man ibland lyckas få publicerade – nämner de resultat som talar mot den egna antifarmakologiska inställningen. I stället famlar man febrilt efter nya invändningar, som antingen är grundlösa eller våldsamt överdrivna. Man har en gång för alla bestämt sig – man är mot.
Och vidare (sid. 46):
För att upprätthålla glöden i denna typ av engagemang brukar krävas att där finns en ondskefull fiende mot vilken man kan rikta sin harm och indignation.
På ena sidan den objektive Eriksson alltså, och på den andra sidan ett gäng ideologiskt drivna personer som tror på ren ondska. Kan det vara så enkelt?
Hur ska professor Eriksson ha det?
År 2018 anordnades en heldagsdebatt om psykofarmaka. Inbjudna att lyssna var främst blivande specialistläkare. För föreläsningar och panelsamtal stod de två gamla antagonisterna Elias Eriksson och Peter C. Gøtzsche (dansk läkare, debattör och professor i klinisk försöksdesign). Under slutet av dagen samtalade de två debattörerna och i ett läge förenas de två i en high five. Det var när det uppstod en enighet i ett svar på en fråga från en av arrangörerna – som inte ansåg sig ha fått någon klarhet i frågan om SSRI. De två debattörerna svarade då att det inte går att sammanfatta SSRI:s positiva och negativa effekter i ett par eller fem artiklar. De menade unisont att det krävs tiotusentals studier för att göra sina ståndpunkter klara.
Så, hur ska professor Eriksson ha det? Är frågan om depressionsbehandling med läkemedel en komplicerad fråga eller går det att i en artikel basunera ut Sanningen och att utmåla alla dem som tolkar vetenskapen annorlunda som konspirationsteoretiker?
Jag ska i den här artikeln visa att Eriksson genom att försöka förvandla en komplex fråga till en enkel fråga ger upphov till den pseudovetenskap han tycks vilja bekämpa.
Elias Eriksson suggererar fram sina budskap
Att studera Erikssons stilistik är nästan som att studera en illusionskonstnär. Han skriver:
Men ingen som någon gång ställts inför en suicidal patient med djup hämningsdepression, och igen träffar samma patient efter framgångsrik farmakologisk behandling, kan ifrågasätta att depression kan vara en högst reell sjukdom som utan minsta tvekan är associerad med någon form av underliggande "kemisk obalans".
När jag läste det här hajade jag till, inte nödvändigtvis för att jag tyckte det var något anmärkningsvärt fel på innehållet i det han skriver. Min förvåning berodde på hur Eriksson suggererar fram sina budskap istället för att lägga fram fakta och argument.
För det första. Har Eriksson någon klinisk erfarenhet av att träffa deprimerade människor? Har han över huvud taget någon erfarenhet av att behandla patienter?
Svaret på den frågan verkar vara: "Nej". Det framgår av hans studiebakgrund.
Efter en del forskande fick jag tag i hans CV. Av det framgår att han har gått de första tre åren på läkarprogrammet, de som främst innehåller teoretiska moment. Och sen har Eriksson – av någon anledning – inte läst vidare på läkarprogrammet, utom möjligen några strökurser.
Slutsatsen vi kan dra är att Eriksson inte har någon egen klinisk erfarenhet, utom möjligen någon försumbar period i utbildningssammanhang.
När Eriksson skriver "ingen som någonsin träffat en patient..." syftar han alltså inte på sig själv. Åtminstone inte i rollen som läkare eller terapeut. Han har ingen legitimation som ger honom tillåtelse att bedriva behandling. Kanske återberättar han något han hört andra säga? Eller syftar han på att han sett patienter genom den forskning han bedriver?
Kanske är det ett rent tankeexperiment?
För det andra var det själva stilgreppet som fick mig att haja till. Det är pseudovetenskapligt. Hur kommer det sig att han – som predikar strikt vetenskaplighet – lägger en sådan stor vikt vid en generalisering som utgår ifrån hans egna känslor, tankar och upplevelser? Dessutom inför ett tänkt möte med en patient.
Som om hans upplevelser inför återberättade historier, eller inför ett tankeexperiment, kan leda till en gedigen förståelse av depressionsbehandling.
Vi får anta att Eriksson med detta stilgrepp vill suggerera fram en känsla hos läsaren. Att han vill få oss att tro att han har en gedigen erfarenhet av att behandla suicidnära patienter. Och eftersom Eriksson skriver att "... ingen som någonsin ställts inför en suicidnära patient..." får vi anta att han också vill suggerera fram förståelsen att de som kritiserar användandet av antidepressiva läkemedel inte kan ha klinisk erfarenhet.
I själva verket är det alltså tvärtom. Erikssons erfarenhet av behandling måste rimligen vara nära noll. Han har ingen egen erfarenhet av vad som uppstår när man för terapeutiska samtal, under en längre tid, med en deprimerad person. Detta medan det är många av dem som är skeptiska till antidepressiva som har lång erfarenhet av att möta deprimerade patienter – däribland Erikssons debattmotståndare i Folkvett (Göran Högberg).
Lögner som gör Eriksson konstig
I augusti år 2024 tog Kamala Harris över som Demokraternas presidentkandidat i USA. En ny strategi i debatterna var att hon framställde sin motståndare, Donald Trump, som "konstig" ("weird") snarare än att argumentera emot honom. Det var ju till exempel konstigt av honom att ljuga om hur många som kom på hans presidentinstallation.
Elias Eriksson blir konstig på ett liknande vis. Han formulerar sig på flera ställen som om antalet kritiker av den medicinska psykiatrin är få. Han skriver bland annat att "antipsykiatrin... lyckats mobilisera enstaka företrädare från den medicinska professionen..." (sidan 10). Syftet är uppenbart. Eftersom det inte går att "bevisa" sanningshalten i Erikssons egna argument (det krävs ju enligt hans egen utsago tiotusentals artiklar för att styrka argumenten) verkar han känna ett behov av att visa hur marginell kritiken är.
Vad han då inte säger är till exempel att WHO menar att vi bör minska den medicinska modellens inflytande över hur vi bemöter psykiskt lidande och att det istället behövs utvecklas mer psykosociala och ekonomiska insatser. Eriksson "glömmer" att säga att Brittiska psykologförbundet (BPS) publicerat texten Power Threat Meaning Framework som uttrycker att den medicinska psykiatrin nått vägs ände. Han nämner inte att Allen Frances, som var huvudansvarig för arbetet med den viktiga diagnosmanualen DSM IV, delvis har bytt sida och nu uttrycker en oro för vad en överdriven diagnostik och läkemedelsbehandling leder till.
Om inte dessa exempel räcker kan jag hänvisa till två – i sammanhanget relevanta – texter som publicerades i år, alltså efter det att Eriksson skrev sin artikel.
I en artikel i Kvartal från våren 2025 – Larmet inifrån psykiatrins slutna forum – skriver psykiatern Erik W. Larsson om tongångarna inom psykiatrikernas slutna sociala medier. Han citerar flera kollegor som menar att psykiatrin är i kris och han berättar om en psykiater som skriver att hans roll förminskats till att bli en "knarklangare".
Ytterligare ett exempel. Svensk Förening för Allmänmedicin skriver i sin lista Kloka val 2025 att man inte ska skriva ut antidepressiva läkemedel rutinmässigt vid lindriga till måttliga symtom.
Motiveringen lyder:
Effekten av antidepressiva läkemedel såsom serontoninåterupptagshämmare (SSRI) när de används mot mild eller måttlig nedstämdhet och ångest. Sådana symtom är ofta övergående och överlappar med normala reaktioner på livsomständigheter. Rådgivning från vårdpersonal eller andra instanser i samhället är många gånger en tillräcklig insats. Om man istället börjar med antidepressiva läkemedel i tidigt skede riskerar man att hindra patienten från att lära sig att hantera de obehagliga känslorna på egen hand eller i samråd med vårdpersonal. Man får sannolikt biverkningar utan motsvarande nytta, och risken är stor att behandlingen blir långvarig.
Hade Svensk Förening för Allmänmedicin skrivit så om det bara var en handfull konspirationsteoretiker som framhöll baksidorna med läkemedelsbehandling av depression?
Att utmåla dem som är kritiska mot en ensidigt medicinsk psykiatri – och mot en övertro på antidepressiva läkemedel – som en liten och ideologiskt driven grupp konspirationsteoretiker är inte annat än konstigt, förvillande och oärligt.
Tre halmgubbar...
Ett av de retoriska grepp Eriksson använder är att han skapar så kallade halmgubbar. Alltså att han gör en karikatyr av sina motståndare. Då blir det ju lätt att få dem att se löjliga ut när man formulerar sina egna argument. Halmgubbar är alltså motsatsen till det som brukar anses vara en god debatteknik, nämligen att utgå ifrån vad ens motståndare faktiskt skriver och kanske till och med lyfta fram deras bästa argument.
Här är tre exempel på halmgubbar i Erikssons text:
- Eriksson skriver att kritikerna inte erkänner att det skulle kunna finnas ett samband mellan neurokemiska tillstånd och depression. Den initierade kritiken handlar dock om orsaker. Även om man skulle hitta ett samband mellan ett förhållande i neurokemin och depressionssymtom så är inte det ett fynd som självklart leder till slutsatsen att det neurokemiska förhållandet leder till depression. Det kan mycket väl vara sociala och psykiska förhållanden som orsakat det neurokemiska tillståndet och inte tvärtom.
- Eriksson skriver att kritikerna tror att serotoninhypotesen falsifierats. Det är såklart inte sant vad det gäller de flesta kritiker. Den initierade kritiken handlar om att det är ett pseudovetenskapligt förhållningssätt när läkare och skolböcker påstår att depression beror på serotoninbrist när inga forskningsresultat funnits som ger stöd åt den hypotesen. Eriksson och hans meningsfränder säger numer att de inte påstått att serotoninbrist kan leda till depression. De vill inte ta på sig något ansvar. Men det finns gott om exempel på att serotoninhypotesen spritts som en sanning. Ett exempel är att informationen letat sig in i skolböcker för barn och ett annat är att läkare erkänner att de sagt att depression beror på serotoninbrist – för att förenkla för patienten som ska börja med SSRI. Det finns många bevis för det. Psykiatriprofessorn Edward Bullmore skriver till exempel självkritiskt i sin bok Den inflammerade hjärnan om sig själv som ung psykiater runt millennieskiftet:
Jag märkte att jag babblade om serotonin och tanken att depression orsakades av brist på det. Obalans var ordet jag hade hört många erfarna psykiatrer använda självsäkert vid sådana här tillfällen. 'Dina symtom orsakas sannolikt av serotoninbrist i hjärnan och SSRI återställer den balansen till det normala', sa jag och viftade med händerna för att visa hur det obalanserade kunde bli balanserat igen...
Numer har forskare kunnat visa att det aldrig funnits något vederhäftigt stöd för serotoninhypotesen. Då förnekar alltså Eriksson det ansvar hans meningsfränder har för att ha spridit en myt om att låga serotoninnivåer leder till depression. Då blir ju de forskare – som visat att serotoninhypotesen inte håller – till fåntrattar. De skyldiga svarar bara: "Vem har påstått det?"
- Ännu en halmgubbe är att Eriksson skriver att psykiatrikritiker tror på en stor konspiration som drivs av ondska. Det är såklart inte heller sant. Den initierade kritiken handlar om makt, alltså vem som har tillgång till media och myndigheter. Att det rått en osund slagsida i detta avseende finns beskrivet av bland andra journalister, läkare, psykologer och sociologer. Exemplen är många, såsom att personer som är avlönade av läkemedelsbranschen sitter med och godkänner läkemedel när de i en annan roll agerar experter åt Läkemedelsverket och Socialstyrelsen. Den initierade kritiken handlar egentligen om tidsanda och hur ett medikaliserat språk fått en alltför stor makt över hur människor i vår tid förstår psykiskt lidande och barns sociala svårigheter.
Den här typen av halmgubbar – och argumentationen mot dem – kommer såklart att göra att Eriksson stärker känslan hos sina meningsfränder att han står på vetenskapens sida mot kvacksalvarna. Men i själva verket för dessa halmgubbar inte samtalet framåt eftersom han inte möter de svåra argumenten.
I själva verket borde han bemöta frågor såsom: Hur kommer det sig att så många patienter har fått höra att deras depression beror på serotoninbrist? Hur kommer det sig att det står i läroböcker för barn att depression beror på serotoninbrist? Hur vet vi att långsiktig behandling med SSRI är gynnsamt? Hur ska vi hantera att läkemedelsindustrin har sina tentakler in i myndigheter, universitet, läkarmottagningar, media, patientföreningar och förlag?
... och ett par stilistiska dribblingar
På samma sätt som halmgubbarna skapar mer oreda än reda så gäller samma sak för Erikssons stilistiska dribblingar. Om vi till exempel återgår till det citat jag stannade till vid tidigare. Nu sett i ljuset av halmgubbarna:
Men ingen som någon gång ställts inför en suicidal patient med djup hämningsdepression, och igen träffar samma patient efter framgångsrik farmakologisk behandling, kan ifrågasätta att depression kan vara en högst reell sjukdom som utan minsta tvekan är associerad med någon form av underliggande "kemisk obalans".
Här ser vi att Eriksson går en akrobatisk balansgång för att förvilla läsarna. Han vet att han inte kan skriva att depression "orsakas" av kemiska obalanser – han skriver ju på andra ställen i texten att varken han eller andra har påstått det.
Oavsett om Eriksson gör det frivilligt eller med grov oaktsamhet så blir det förvillande med uttryck såsom att depression "utan minsta tvekan är associerad med..." och "underliggande 'kemisk obalans'". Vad menas med associerad? Vad menas med underliggande?
För den som läser texten snabbt framstår det som om Eliasson säger att det inte är någon tvekan om att depression kan orsakas av kemisk obalans. Men om någon riktar kritik mot detta kan han peka på att han bara skrivit att det är "associerat med" och en "underliggande" kemisk obalans. Han har med andra ord knappt påstått något över huvud taget.
Ett likartat exempel på dribbling finns nederst på sidan 25. Han beskriver i detta parti av texten hur självklart det är att vi människor är biologiska varelser och att det även gäller psykets hemvist i kroppen. Eriksson skriver:
Den aversion många uttrycker mot tanken att det skulle föreligga ett underliggande neurokemiskt korrelat till psykisk sjukdom är därför besynnerlig.
Återigen. Menar han här bara "korrelat"? För jag vet inte om någon initierad kritiker tror att det inte skulle kunna finnas ett somatiskt korrelat till psykiskt lidande. Eller menar Eriksson att kritikerna har en aversion mot tanken att depression orsakas av neurokemi?
Om han menar det senare så är svaret "ja!" Det beror på att de menar att det är en "sanning" som spritts och som dels saknar vetenskapligt stöd dels är skadlig. Det hade nämligen – menar de – varit mer gynnsamt för folkhälsan om många deprimerade personer hjälptes att förstå hur det kommer sig att de har svåra känslor och att stötta dem att – i den mån det går – förändra vanor, livssituation eller tankemönster så att symtomen lindras.
Vad Eriksson gör är att han åter använder sig av suggestion. Han får läsaren att tro att det är självklart att depression är en sjukdom med somatiska orsaker men han gör det utan att skriva ut dessa ord. För då vet han att han blir ertappad med faktafel.
Försåtligt var ordet. Nästan som en verbal magi. Han trollar fram en läsupplevelse som inte stämmer överens med innehållet i den text han skrivit!
Det är pseudovetenskap i sin farligaste form – att en person med sin professorsauktoritet, genom antaganden och suggestion, bygger upp läsarens upplevelse av att ha läst något som är sant.
Till innehållet
Vi har alltså hittat maskorna. De består både av att Eriksson saknar klinisk erfarenhet och av hans försök att osynliggöra sin brist på argument och fakta genom att suggerera fram en läsupplevelse hos läsaren som inte har stöd i texten.
Frågan är vilken innehållsmässig tråd vi ska dra i för att visa hur Erikssons väv faller samman. Jag väljer att stanna till vid hans syn på skillnaden mellan ett läkemedels positiva och negativa effekter.
Ett av Erikssons huvudteman är såklart att det går att mäta att SSRI-preparat är effektiva. Det är ju själva grunden i hans vetenskapliga självbild. Därför bör det ha varit besvärande för honom med alla vetenskapliga studier som visar att SSRI inte är bättre än placebo.
Eriksson tillstår till och med detta själv. Han skriver i artikeln i Folkvett att han och hans kollegor har gjort forskning som tyder på att SSRI bara slår placebo i 40 procent av de studier de undersökte. Eriksson påstår dock att dessa resultat beror på att man mätt på ett felaktigt sätt.
Den skala som läkemedelsindustrin använder heter HAM-D. Eriksson menar att den är missvisande. Om man istället mäter på "rätt" sätt så visar det sig hur effektiva SSRI-preparaten verkligen är.
Det är resonemanget han för här som blir avslöjande för hela Erikssons tänkande. Enligt mig framstår han även här som lite konstig (weird).
Eriksson skriver:
Vad som framför allt försvårar tolkningen när summapoängen på HAM-D använts för just SSRI-studier är dock att skalan registrerar vanliga SSRI-biverkningar som vore de depressionssymptom. Störd sömn, viktnedgång, dämpad sexualdrift och gastrointestinala besvär kan visserligen utgöra symptom på depression, men är också vanliga biverkningar av SSRI-medel. Hos den deltagare som under behandling med SSRI erfarit att centrala depressionssymptom helt upphört – som nedstämdhet, suicidtankar och ångest – kan förekomst av vanliga SSRI-biverkningar därför innebära att denna förbättring i hög grad maskeras.
Eriksson menar alltså att om man mäter depression brett – med många av de symtom som depression kan ge upphov till – då slår läkemedlens negativa effekter ut de positiva. I den statistiska sammanslagningen syns då inte de positiva effekterna. Eriksson fortsätter:
När vi istället begränsade jämförelsen till centrala depressionssymtom – och uteslöt de items som utgör vanliga SSRI-biverkningar – blev utfallet dock ett helt annat. Vad gäller symptomet 'depressed mood' utgick SSRI som segrare i 91 % av studierna. I studie efter studie har alltså kunnat bekräftas att SSRI mer effektivt än placebo kan förbättra stämningsläget hos deprimerade patienter.
Han menar alltså att det är mer sanningsenligt att mäta depressionsbehandling genom att studera hur en specifik känsla förändras än att mäta många olika aspekter av hur den deprimerade mår.
Om vi ska förstå Eriksson välvilligt så kan vi tänka såhär. Om nu läkemedlet har haft en så pass stor effekt att den lett till att patienten gått från att vilja dö till att inte vilja dö så är ju lite magbesvär inget att haka upp sig på.
Men tyvärr går det inte att nöja sig med den stiliserade bilden. Om vi vill förstå hur SSRI påverkar den deprimerade på lång sikt i "verkligheten" behöver vi till exempel förhålla oss till följande tre punkter:
- SSRI är inte en magisk kula som botar en sjukdom utan att göra annan åverkan. Snarare påverkar läkemedlet många olika aspekter av kropp och psyke, däribland kan det påverka personers stämningsläge (depressed mood) på ett sätt som ibland upplevs positivt. Eftersom läkemedlet slår brett kan man inte skilja så enkelt mellan de positiva och negativa effekterna – som om de är två helt olika fenomen. Snarare är de ett och samma och det måste vara den sammantagna långsiktiga effekten vi ska ta hänsyn till om vi ska påstå att de ger god effekt även på sikt.
- Det är inte bara de fyra biverkningar som Eriksson nämner i citatet som kan ställa till det. Exempel på en annan biverkning som är vanlig är "känslomässig avstängdhet". Denna biverkan är dessutom svår att skilja från läkemedlets önskvärda effekter – att negativa känslor och tankar minskar i styrka. För vissa är den effekten önskvärd och för andra upplevs den som obehaglig. Eriksson avfärdar det här argumentet, att en och samma effekt av olika personer upplevs som positivt respektive negativt. Men här står ord mot ord. Jo står mot nej. Även ökad ångest, rastlöshet och ökade suicidtankar är kända bieffekter även om förespråkarna menar att det bara är en risk under några veckor då läkemedlet sätts in.
- Biverkningarna kan leda till fördjupad problematik för individen och dess omgivning i den livsvärld som Eriksson inte tycks känna till så mycket om. Hur påverkar det en som förälder att uppleva sig vara avstängd? Hur påverkar det barnen? Hur påverkar det en tonårings identitetsutveckling att inte ha en sexuell lust? Och hur påverkar det livet på sikt om man tolkar nedstämdheten som sjukdom snarare än att man behöver göra förändringar i sitt sätt att leva?
Om vi till dessa punkter lägger att läkemedlet skapar en tillvänjning – som gör att den positiva effekten avtar samt att det för många är mycket svårt att sluta med läkemedlet – så får vi en ganska bra förklaring till hur det kommer sig att antidepressiva tycks fungera dåligt på lång sikt (se till exempel sidorna 21-28 i Högbergs svar i Folkvett).
Kanske kan kritiken av Eriksson sammanfattas enligt följande tillspetsade tankeexperiment. Patienten kan inte tänka: "Jag mår nu mycket bättre eftersom jag inte längre upplever en deprimerad sinnesstämning. Att jag inte känner samma glädje och sexuella lust som tidigare, och att jag känner mig avstängd i relationer, får jag kanske leva med. Dessa symtom är ju biverkningar och inte läkemedlets eftersträvade effekter. Eftersom jag slipper känna mig deprimerad så är jag nöjd."
Ännu ett exempel på skrivbordstänkande
Det är lärorikt att läsa Eriksson eftersom han så klargörande synliggör bristerna i sina egna resonemang. Ännu ett exempel är att han verkar tro att det på något enkelt sätt går att skilja mellan någon som är ledsen av yttre förhållanden och den som är sjuk i depression.
Han skriver:
En fullt berättigad diskussion är dock hur man skall skilja på lindrigare former av depression, där farmaka kan vara till nytta, från sådan ledsenhet som utgör en förklarlig konsekvens av individens livssituation, och där farmaka inte kan förväntas hjälpa. Och säkert förekommer det att antidepressiva medel skrivs ut i primärvården till individer vars nedstämdhet inte är uttryck för depression.
Eriksson tillstår alltså att det är berättigat att fundera över att nedstämdhet kan uppstå som en konsekvens av det liv man lever, och att vissa patienter på felaktiga grunder får läkemedel utskrivna för dessa besvär. Av citatet framgår dock att Eriksson tror att det han beskriver är två klart avgränsade kategorier – en bestående av sjuka personer och en bestående av friska, men nedstämda, personer.
Någon sådan skarp gräns har jag svårt att se att det skulle finnas belägg för. Orsakerna till depressionssymtomen kan i själva verket ligga ganska djupt och dold även om det har med livssituationen att göra.
En annan problematisk aspekt av samma citat är att han tycks tro att den som lider av sin livssituation inte skulle kunna bli hjälpt av SSRI. Som om det faktiskt fanns ett identifierat somatiskt sjukdomstillstånd att bota. Självklart kan lidandet hos personer vars livssituation leder till nedstämdhet lindras genom SSRI – både genom placebo och verkliga effekter på depressed mood. Att så många av Sveriges äldre äter antidepressiva läkemedel till exempel – menar Eriksson att det beror på att de är sjuka i depression? Är deras livssituation inte alls relevant?
Återigen skapar Eriksson med sin förmenta vetenskaplighet en förvirring. För att det skulle finnas en sådan skarp gräns mellan sjukdom och livssituation är ett rent påhitt som jag knappt tror att han själv kan tro på. Han skriver det till och med själv (sidan 26):
Föreställningen att det föreligger ett biokemiskt underlag till depression utesluter förstås inte att sjukdomen i vissa fall kan utlösas av yttre, psykologiska faktorer – allt vi upplever påverkar hjärnans kemi, ibland temporärt, ibland mer permanent.
Frågan hur det här citatet förhåller sig till andra övertygelser Eriksson förmedlar – såsom att depressionen börjar i somatiska omständigheter eller att gränsen är skarp mellan depression som sjukdom och frisk "ledsenhet" förorsakade av yttre faktorer ("där farmaka inte kan förväntas hjälpa").
Jag menar att delar av förklaringen till Erikssons oreda finns i det bärande temat i min analys – nämligen hans okunskap om vad man lär sig av kliniskt arbete. Denna brist leder till en stiliserad vetenskaplig bild som inte har kontakt med den värld som vetenskapen ska tjäna.
Erikssons syn på psykoterapins kliniker
Hur ser då Eriksson på oss som arbetar kliniskt? På ett par ställen i den 43 sidor långa texten kan man få små ledtrådar. På de första sidorna då han med en överlägsen ton jämställer psykiatrikritiker med antivaxare och andra konspirationsteoretiker skriver han:
Inlägg från en handfull läkare och psykologer, vars negativa inställning till psykofarmaka tycks baseras på att den egna expertisen ligger inom området psykoterapi, är också ett återkommande inslag i svenska media.
Vad menar han? Läs igen och begrunda. Det är svårt att inte läsa in en sarkasm. Menar han att hans kunskaper som farmakolog är överlägsna den man får av klinisk erfarenhet?
Vad Eriksson inte verkar ta in är att var och en som försöker förstå något om fenomenet depression måste ut ur kroppens materia och substanser och reflektera över de livsvärldar vi människor lever i. Inte bara som svar på enkäter. Snarare behöver vi förhålla oss till vad det är för relationella, existentiella, emotionella, ekonomiska och kulturella förutsättningar den deprimerade lever i.
Det här är orsaken till att det i många läroböcker står att psykiatri är en kunskapsform som behöver stå med ett ben i naturvetenskap och med ett ben i humaniora. Psykiatrin behöver arbeta med både mätning, förståelse och tolkning. Att hävda något annat är inte bara fel, det är konstigt.
Något senare skriver Eriksson:
För det första har hypoteser om verkningsmekanismen ingen betydelse alls för det berättigade i användandet av psykofarmaka.
Han har rätt i att dagens ensidigt medicinska psykiatri brukar hävda just detta. Det är ett axiom som de senaste decenniernas psykiatri kretsar kring och ett av de axiom som gör att dess paradigm kommer att falla. Var och en som reflekterar kring detta bör dock troligen komma till slutsatsen att det inte kan vara helt sant. Två exempel. Ett barn är nedstämt på grund av att föräldrarna inte löser sina konflikter. Ett barn är nedstämt för att hen inte har några kompisar i skolan.
Ja, samma depressionsdiagnos kan ställas på dem (om de uppfyller kriterierna) men är det rimligt att säga att läkemedlens verkningsmekanismer inte har någon betydelse "alls för det berättigade i användandet av psykofarmaka". Är en kemisk lösning på dessa problem inte alls problematiskt?
Eriksson skulle väl svara på detta att dessa barn inte lider av depression utan "ledsenhet" på grund av yttre omständigheter. Men då är vi tillbaka till hans stiliserat teoretiska människosyn. För det är inte så att barnet kommer att presentera sina problem på ett silverfat till behandlaren. Det krävs arbete för att ringa in problematiken och det krävs tillitsfulla relationer för att göra något åt saken.
Vid första anblick kommer barnet – för de behandlare som tänker som Eriksson – att te sig sjukt.
Ska människan eller diagnoserna vara i centrum av psykiatrin?
I boken Ordningslära jämför jag läget för dagens psykiatri med läget för den geocentriska världsbilden under tiden före den kopernikanska revolutionen. Det handlar om vad som ska befinna sig i centrum.
Under 1500-talet föreställde man sig i Europa att jorden var universums mitt. Den kopernikanska revolutionen innebar en kränkning av den kristna tron – nu var det solen, och inte människan, som var centrum.
Nu står vi inför ett omvänt skifte inom 2000-talets psykiatri. Man har under några decennier inte betraktat människan som centrum för den som vill förstå psykiskt lidande, utan sett den medicinska vetenskapen som kunskapsfältets mitt.
Sedan några decennier har psykiatrins företrädare, i enlighet med den ordningen, formulerat begrepp och modeller som ska leda till psykiatrins vetenskapliga grund. Man har gjort det i god tro. Man tänkte att den medicinska vetenskapen genom sina snabba framsteg skulle visa begreppens och modellernas giltighet, dess biologiska grunder.
Det har gjort att man inom psykiatrin i mångt och mycket bortsett ifrån de människor som kommer dit och hur de formulerar sina svårigheter och erfarenheter. Dessa berättelser är ju subjektiva. Psykiatrin måste istället hålla sig till den vetenskapliga grunden – alltså de medicinska begrepp och modeller man skapat för att göra en objektiv vetenskap av människornas subjektiva inre världar.
Därför har man format en värld i vilken forskning och klinisk praktik snurrar kring diagnoserna. De utgör psykiatrins stabila mittpunkt.
Den begynnande revolutionen kommer nu att innebära en kränkning av rådande trossystem inom psykiatrin – att det faktiskt är människan som måste vara i centrum.
Svar på två frågor
Jag tänker mig att denna bild av psykiatrins mittpunkt kan ge svar på båda de frågor jag ställde tidigt i texten.
För det första frågade jag hur det kommer sig att psykiatrins försvarare så ofta hemfaller åt argument och retoriska trick som påminner om pseudovetenskap och kvacksalveri.
Svaret på den frågan är att de som fortfarande försvarar en ensidigt medicinsk psykiatri börjar märka att forskningen inte ger stöd för de modeller som används. Man har till exempel inte kunnat visa att diagnoserna är somatiska sjukdomstillstånd. Man ser också att psykiatrin befinner sig i en lång ihållande kris – och att människors psykiska lidande inte minskar – trots att vårdorganisationerna ökar diagnosticering, utredningar, läkemedelsbehandlingar och den evidensbaserade identiteten.
Men istället för att backa – och konstatera att människan kanske måste få vara i centrum – klamrar man sig fast vid det man har, man blir arrogant, lutar sig mot sina medicinska och akademiska titlar. Man vrider och vänder på ord, siffror och mätinstrument för att skapa illusionen att det finns ett starkare vetenskapligt stöd för den medicinska psykiatrin än vad som egentligen är fallet.
Så uppstår den pseudovetenskapliga stilistiken.
För det andra frågade jag mig om Erikssons vetenskapssyn kan appliceras på människors psykiska lidande eller om den är en skrivbordsprodukt.
Svaret på den frågan är helt enkelt att alla hans resonemang förs med antagandet att det är diagnoserna och symtomen samt behandlingen av dem som står i centrum. Som han själv skriver så har ett läkemedels verkningsmekanismer i hans värld över huvud taget ingen relevans för valet av behandling – om behandlingen reducerar symtomen vet man helt enkelt att den är bra oavsett på vilket sätt det blir bra. Det uttalandet är i sig ett symtom på just det att man byggt upp en psykiatrisk praktik i vilken människan är sekundär.
Vi ser att Eriksson inte riktigt förstår sig på hur människor fungerar, att han främst är expert på kemikalier, receptorer och mätmetoder. Att han nästan tycks tro att människors psykiska välbefinnande rättar sig efter de "items" och kategorier som vetenskapen format. Då förstår vi att det påverkar allt han tänker och skriver. Och framförallt påverkar det alla hans tolkningar av forskningsresultat och hur forskning om psykiskt lidande bör genomföras.
Det blir alltså svårt att lita på någonting över huvud taget i hans analys av fenomenet depression.
Bör VoF utse Eriksson till 'Årets förvillare'?
Egentligen uppskattar jag det den ideella föreningen VoF (Vetenskap och Folkbildning) står för. De vill främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Inom ämnen såsom psykologi, psykoterapi, psykiatri och psykiskt lidande menar jag dock att de har hamnat snett.
Det råder ingen större tvekan om att tidskriftens redaktion står bakom Eriksson som lyfts fram som "en av Sveriges främsta experter". Deras stöd syns även i en anmärkning de tillåter sig i hans text. Eriksson skriver raljant om att psykoanalytiker trott att det är mödrar som orsakat sina barns schizofreni. Redaktionen känner sig då manad att kommentera:
(Redaktörens anmärkning: enligt psykoanalytisk/psykodynamisk teori orsakas schizofreni av brister i föräldraskapet. Något egentligt forskningsstöd för detta finns dock inte.)
Att psykoanalysen skyllt schizofreni på "kylskåpsmödrar" är en tröttsam schablon som Eriksson, VoF-redaktionen och deras gelikar länge gömt sig bakom (ännu en halmgubbe). På så vis försöker de skymma sikten mot den framväxande kunskapen om att vanvård och komplex traumatisering under barndomen ökar risken för att den drabbade senare i livet ska utveckla allvarliga psykiatriska tillstånd – såsom återkommande psykoser (schizofreni). Det finns gott om vetenskapliga studier som visar det. Se till exempel denna översikt om hur barndomstrauma och neglekt kan leda till neurobiologiska processer som ökar risken för utvecklingen av schizofreni.
VoF har en tydligt naturvetenskaplig inriktning. Det tycks skymma sikten för att tolkningar och förståelse – alltså humaniorans och psykoterapeuternas domäner – behövs för att vi ska förstå människor på ett vetenskapligt korrekt sätt. Att bara utgå ifrån neurokemi, medicinska kriterier och avgränsade "items" leder inte till en trovärdig bild av människans livsvillkor.
Frågan är hur VoF ska förhålla sig nu när psykiatrins ensidigt medicinska paradigm är på väg att falla samman. Ska de vara kvar i ruinerna tillsammans med Eriksson? Eller ska de öppna upp för en bredare vetenskaplig syn på psykiskt lidande och kanske till och med bidra till att genomskåda de pseudovetenskapliga dragen i dagens "evidensbaserade" psykiatri?
Ett sätt att visa vägen framtåt vore att utnämna Elias Eriksson till "Årets förvillare". Nu är han i alla fall nominerad.