Manus och regi: Lisa Langseth
I rollerna: Alva Bratt, Nils Wetterholm, Evelyn Mok, Julia Franzén, Pernilla August, Mattias Varela m fl.
Längd: 1 tim 40 min.
För en vecka sedan hade jag förmånen att delta i ett samtal inför publik med regissören Lisa Langseth. Det var under psykiatrimässan PsykOpen på Kägelbanan i Stockholm. Rubriken för samtalet var "Har psykiatrin avskaffat själen?" och utgångspunkten var Langseths nya film The Dance Club.
Jag ska inte utveckla mitt svar på rubrikens fråga här. Bara helt kort. I någon mening tror jag att de ansvariga för psykiatrin i Sverige är öppna med att de avskaffat själen. De förmedlar till personal och patienter att psykiatrin är en specialiserad sjukvård som botar sjukdomar och mäter avvikande funktioner. Mellan raderna säger de att personer med ett själsligt lidande får vända sig någon annanstans. "Själsligt lidande" är nämligen inte klassificerat som sjukdom.
Inför samtalet på Kägelbanan läste jag en del recensioner av The Dance Club. Även om den huvudsakligen fått många bra omdömen så har jag tyckt att filmen delvis blivit förminskad. Jag anser att kritikerna begränsat sitt synfält – att de "bara" ser filmen som en satir över vinster i välfärden eller vår tids fokus på diagnoser. I DN skrev recensenten att det var en "spexigt iscensatt debattartikel".
Filmen är dock mer än så. Förutom att den väcker skratt säger den något om avgrunden mellan å ena sidan vår tids människors behov och å den andra vår tids psykiatri.
Jag ska här ta upp olika teman som visar att filmen är mycket bredare än vad man kan få för sig om man läser recensionerna. Bakom de korta humoristiska scenerna döljer sig insikter om psykiatrins självförståelse. Under en rapp och underhållande yta rymmer filmen sammantaget en komplexitet som en debattartikel knappast kan uppnå.
Verkligheten överträffar dikten
Filmen handlar om vårdföretaget Care, som arbetar med psykiatrisk utredning och behandling. Johannes är en ung nyutexaminerad psykolog som gör sin PTP-tjänst på mottagningen. Han arbetar alltså ett år under handledning för att få sin legitimation. Han har chefen, tillika psykolog och företagets ägare, som handledare. Charlotte heter hon. Hon framstår som extremt cynisk. Behandlingen på Care går ut på att snabbt utreda, ställa diagnos och sätta in läkemedel. Om patienten inte blir nöjd ställs nya diagnoser och nya läkemedel sätts in.
Ingen tid slösas på reflektion eller onödiga samtal.
PTP-psykologen Johannes tycker sig se att patienterna har andra behov. Några tillfälligheter och sammanträffanden leder till att Johannes dras in i konstnären Rakels projekt att dansa som protest mot det hon inte tycker om. Hon är före detta patient på Care. Hon är arg och besviken på vården hon fått. Med sig i The Dance Club (som dansprojektet kallas) får Rakel och Johannes tre andra av mottagningens patienter: Emily, Markus och Rose. Även de lockas av att få något mer ut av vården än diagnoser och läkemedel.
Så börjar deras roadtrip genom Stockholm och Sverige i vilken de gör upp med sina demoner genom att konfrontera dem med dans.
Kanske tycker någon att Care utmålas som överdrivet cynisk. Men faktum är att företagets strategier ligger närmare verkligheten än vi vill tro. Strax innan filmen hade premiär publicerade SvD en artikelserie i vilken de granskade liknande företag. Det visade sig då att samma företag – som på vaga grunder ställer ADHD-diagnoser mot betalning – även på lika vaga grunder avdiagnosticerar samma personer. Också det mot betalning.
Verkligheten överträffar dikten och den vetenskapliga trovärdighet, som psykiatrin kämpat så länge för att förtjäna, blir genom dessa försäljningstrick totalt devalverad.
Evidensbaserad psykiatri
Det verkligt intressanta med The Dance Club är inte vad den säger om vinster i välfärden utan vad den säger om den så kallat "evidensbaserade psykiatrin".
Med vetskap om hur lös och subjektiv psykiatrins grund är, tycks dess företrädare alltför ofta hamna i försvarsställning och i överdrifter kring vårdformens objektivitet. Den medicinska psykiatrin har marknadsfört sig som en strikt evidensbaserad verksamhet för att konkurrera ut behandlingsformer som är mer öppet subjektiva och som bygger på samtal och förståelse.
Kombinationen av å ena sidan påstådd vetenskaplighet och å den andra patienternas upplevda vinster med att få en diagnos (för individer, föräldrar och skolor) har varit mycket effektiv för att skapa en efterfrågan på neuropsykiatriska diagnoser. Och eftersom diagnoserna inte ställs med objektiva mått är de både töj- och tänjbara. Det i sin tur leder det till att antalet personer med diagnos ökar.
Så är varken läkemedelsindustrin eller privata psykiatriaktörer sena att se att det finns stora pengar att tjäna. Det är såklart upprörande, men det verkliga problemet är psykiatrins felaktiga budskap om diagnosernas objektiva grund.
Hade diagnoserna ställts utifrån en objektiv mätbarhet (såsom neurologiska avvikelser) hade det ju inte varit möjligt att både ställa diagnoser och avdiagnosticera "kunderna" utifrån deras egna önskemål. Langseth skildrar det här genom att gestalta en psykiatri som låtsas bygga så mycket på fakta att man aldrig behöver sväva i ovisshet. Eller som Johannes handledare Charlotte uttrycker det i filmen:
Jag var med under den tid då vi gissade hit och dit. Det var förvirrande för patienterna. Nu gör vi det enkelt för dem.
Psykiatrins absurdistiska estetik...
Jag har i tidigare texter beskrivit något jag kallar för "psykiatrins absurdistiska estetik". Uttrycket syftar på fenomen såsom att ingen vill ta ansvar utan att den som söker svar blir hänvisad hit och dit i en evig Kafkavandring, samt på att psykiatrins försvarare gärna ägnar sig åt cirkelresonemang och omvänd bevisföring.
Langseth fångar upp det här absurdistiska draget inom psykiatrin på ett slagkraftigt sätt. Ofta är det Charlotte som är budbäraren. Här kommer några exempel som får tala för sig själva.
Till PTP-psykologen som söker förståelse säger hon:
Du ska inte fundera så mycket. Vi arbetar evidensbaserat.
En tidigare diagnostiserad patient – med uttalade livsproblem – återkommer eftersom den läkemedelsbehandling hon fått inte lett till att hon mår bättre. Till henne säger Charlotte:
Jag undrar om du har fler diagnoser som är obehandlade.
Och ett exempel på absurdistisk slutledningsförmåga:
Om människor har en själ så är det vi gör ett övergrepp. Alltså har människan inte en själ.
Och som grädde på moset säger hon:
Det finns inget inom oss som är vackert!
Många som ser filmen kanske tolkar dessa citat som exempel Langseths talang för att arbeta med skruvade karaktärer. Att Charlotte alltså är en överdrift. Men Langseth har i själva verket tagit citat – rakt av – från en psykolog på ett privat företag där hon gjorde sin research inför filmen.
Absurdism kan vara estetiskt tilltalande i konsten, men när absurdismen gestaltas inom psykiatrin kan den väcka ursinnet hos den som blir drabbad. Det skapar mer galenskap än det botar. En gång när jag själv slussats fram och tillbaka inom den offentliga psykiatrin så hänvisades jag till slut till den person jag hade börjat med att ringa. När jag då visade frustration fick jag svaret:
Fråga inte mig. Jag är bara en kugge i allt det här!
Ej intresse för orsaker
Den biobesökare som vet hur den ensidigt medicinska psykiatrin hamnat där den hamnat ser att Langseth har förstått något centralt. När PTP-psykologen Johannes intresserar sig för vad det är som gör att en patient mår dåligt säger hans handledare:
Vi behandlar inte orsaker utan symtom.
Även det här kanske kan tolkas som en överdrift. Men orden är i själva verket en faktisk konsekvens av ett strikt användande av dagens evidensbaserade vård. I den är själva livet alldeles för rörigt, unikt och oförutsägbart för att studeras med medicinsk forskning. Därför måste en ensidigt medicinsk psykiatri lämna människors liv åt sidan. Man måste lämna orsakerna åt sidan.
Det enda man kan förhålla sig naturvetenskapligt till är de delar av patienten som går att mäta – alltså symtomen (även om de i sig är subjektiva). Ett sätt att se The Dance Club är att filmen är en enda lång protest mot detta axiom. Johannes, Rakel och de andra förenas just i viljan att möta orsakerna till det lidande de upplever.
Föräldrars skuld och ansvar
I Langseths tidigare Netflixsuccé Kärlek och anarki skildrar hon hur föräldra-barn-relationer kan innehålla motstridiga känslor såsom sorg, kärlek, ilska, skuld och omsorg, samt hur det ur dessa motstridiga känslor kan uppstå ett psykiskt lidande. Ibland kan det leda till behov av vård.
I The Dance Club finns några korta kärnfulla scener som gestaltar samma sak. Mer specifikt lyfter hon teman som är centrala i all familjeterapeutisk behandling. Att närma sig barns besvikelser över föräldrarnas agerande under barndomen. Att möta föräldrars skuldkänslor och försvar. Hur kan människor ta till sig av familjemedlemmarnas besvikelser, sörja, ta ansvar och gå vidare?
I en komisk scen visar Langseth hur barnets adressering av en förälders skuld kan riktas bakåt i generation efter generation efter generation...
Trots att skulden kan beskrivas som en evig kedja in i det förflutna var det gott för Rose i The Dance Club att sätta ord på vad hon kände inför sin mamma. Det tycks ha lett till en försoning.
Jag tror att de flesta människor har en intuitiv förståelse för att den här typen av samtal kan var avgörande för dem som har ett långvarigt psykiskt lidande. Att mötas i sorg och att lösa konflikter med närstående kan nästan göra underverk. Evidensbaserad psykiatri i all ära men dess metoder kommer varken nära det som i Langseths film kallas "den inre verkligheten" eller nära att ge sina patienter långsiktigt effektiv behandling.
Därför uppstår lätt en besvikelse när hjälpsökande människor märker att de behandlare de möter inom psykiatrin inte verkar vara intresserade av vad de har att berätta om sina liv.
Nyfikenhetens betydelse
Vårdföretaget Care visar alltså ett uppseendeväckande ointresse för människors livshistorier. Det är inte bara en ekonomisk fråga utan en strategi som baserar sig på den "evidensbaserade" psykiatrins grundläggande axiom. Det här blir outhärdligt för den nykläckta psykologen. När han sitter bakom sin handledare – i en position som ser ut som om han egentligen ska vara observatör – kan han inte låta bli att fråga patienten hur hennes liv ser ut i övrigt.
Handledaren ser besvärad ut men patienten (Emily) börjar berätta om vad som gör henne ångestfylld och nedstämd – krig, oro och mobiltelefoner. Med Johannes enkla nyfikna fråga kommer samtalet igång, om det som faktiskt ligger bakom Emilys lidande.
Även de andra medlemmarna i The Dance Club kan sätta ord på orsaker till deras lidande och Langseth har genom dessa karaktärer skapat typer – lidandet kan orsakas av svåra familjerelationer, av mobbing eller av en omvärld som kan vara svår att leva i. Det här ringar faktisk in stora delar av de orsaker som finns bakom de psykiatriska diagnoserna.
Det centrala i det här temat är vad den professionelle riktar sin nyfikenhet mot. Om man kommer till en läkare, psykolog, kurator eller terapeut som frågar om symtom så kommer patienten uppleva sig som sjuk. Om den professionelle istället riktar sin nyfikenhet mot orsakerna till lidandet – och mot det liv patienten lever – så kommer hen att uppleva sig ha svårigheter som går att förstå och förhålla sig till som människa och subjekt.
Skildringen av Johannes frågor gestaltar hur den professionelles nyfikenhet visar vägen – ska lösningen på lidandet komma från medicinsk expertis och kemikalier eller ska lösningen komma från patienten själv, vägledd av någon som arbetar med att hjälpa människor med psykiskt lidande?
Om inre och yttre verklighet
The Dance Club handlar även om att vi människor lever i en inre och en yttre verklighet. Det kan exemplifieras med Rose som gjort sig beroende av plastikoperationer och fått diagnosen "osjälvständig personlighetsstörning". Hon säger en bit in i filmen att hon alltid varit rädd att det som hon har inuti sig ska synas på utsidan. Mellan raderna kan man läsa att om hon fått psykologisk behandling för annat än mot symtom hade hon kanske kunnat acceptera sitt inre och gjort sig mindre beroende av att forma en perfekt yta.
Viljan att hitta ord för sitt lidande förenar medlemmarna i The Dance Club. De hittar en metod som de mår bra av, nämligen att leva ut sin inre verklighet i den yttre världen. De möter delar av sitt förflutna. Genom att få utlopp för hämnd, och få revansch och upprättelse frigörs energier som gjort att de varit fastlåsta i destruktiva mönster.
Det här kan ses som en bild av vad som sker under terapi. Att klientens inre verkligheten tas fram i ljuset och blir möjlig att arbeta med i en tillitsfull relation.
I The Dance Club hittar medlemmarna en gemenskap i vilken de på ett tryggt sätt går in i en bubbla som inte riktigt är del av verkligheten. Där tycks allt vara möjligt. Åtminstone till en början.
Vikten av ramar
Dock är det inte alltid som händelser i ett terapirum lämpar sig för att levas ut i världen utanför terapirummet. Därför finns så kallade "ramar". Med det menas att psykoterapin begränsas i tid och rum samt med olika regler. Inom dessa ramar får psykologen (eller läkaren, terapeuten och kuratorn) en uppgift – nämligen att arbeta med klientens inre verklighet. Utanför ramarna och rollen är psykologen bara en vanlig människa. Innanför ramarna är allt möjligt, klienten kan få utlopp för fantasier, drömmar, det omoraliska och det skamlösa. Men utanför terapirummets ramar råder fortfarande verklighetens lagar.
Johannes – filmens PTP-psykolog – vet det här. Han har med skräckblandad förtjusning ändå låtit sig svepas med i något som sker utanför ramarna (att dansa på platser utanför mottagningen där han arbetar). Han går ganska lätt med på det när The Dance Club riktar sig mot butiker eller skönhetsmottagningar. Men när Rakel planerar en dans som ska bearbeta Markus minnen av att ha blivit mobbad som barn, då säger Johannes med rädsla i rösten att han inte kan gå med på det. Han säger att de inte kan dansa för barndomstrauman, att han då förlorar sin kontext som psykolog och då inte kan ta ansvar.
Vän av ordning kanske tycker att det var lite sent påkommet, rambrotten var redan ett faktum, på gott och på ont. Och även om personerna i The Dance Club uppnår en del gott med sin roadtrip så leder deras projekt också till något av en katastrof.
En annan regissör som har gestaltat rambrott är Lars von Trier. I Antichrist (2009) tar en terapeut på sig uppgiften att bota sin fru från sorg, efter det att deras gemensamma barn fallit ut genom ett fönster och dött. Den stora megalomanin i detta är ju att terapeuten själv är del i sorgen, del i sin frus liv och även medskyldig till att deras barn dog. Han går alltså ut ur sin yrkesrolls ramar och blir terapeut i den verklighet som han är delaktig i.
I von Triers gestaltning av detta rambrott brakar helvetet verkligen löst. Bokstavligen.
Ytterligare en regissör/konstnär som arbetat med rambrott inom psykiatrin är Anna Odell. I Rekonstruktion Psyket (2025) gestaltar hon ett kraftfullt rambrott, som också är ett övergrepp. Som ung vuxen tvångsvårdades Odell av psykiatrin och en vårdare som arbetade där inledde en kärleksrelation med henne. Hans "omhändertagande" svämmade alltså över, han gick ur sin professionella roll och blandade ihop sina egna begär med Odells behov av trygghet. Relationen ledde till graviditet och att Odell fick barn med vårdaren.
Verket är en rekonstruktion av ett uppenbart rambrott och ett övergrepp. Ändå formulerar Odell det som att detta ledde till att hennes liv vände till det bättre. Som ett mirakel.
På samma sätt kan vi förstå händelseförloppet i The Dance Club. När den professionelle går ur sina ramar kan det leda till en del gott, men även till katastrofer. För det där med ramar är inte bara svart eller vitt. Ibland kan ett litet rambrott visa klienten att terapeuten faktiskt bryr sig "på riktigt", att lyssnandet inte bara är en roll. Rambrott kan då leda till förändring. Men när den professionelle väl gått ur sina ramar. Hur ska hen då kunna upprätthålla gränsen mellan klientens behov och de egna begären – efter att få känna sig viktig?
När makten och verkligheten bryter in
Johannes, Rakel och de andra skapar alltså en bubbla där de kan leva ut sina inre världar men i en form som inte är förankrad i verkligheten utanför. Det skapar något gott men projektet är i sin okontrollerade (ramlösa) form ändå dömt att misslyckas.
När verkligheten obönhörligen träder in i deras fantasi spräcks bubblan. Det leder till en skräckupplevelse för ett par av de inblandade. Samhället och dess väktare hade all rätt att bryta skeendet men ändå är det sorgligt att detta möte – mellan å ena sidan sköra människor, med rika inre liv, och å den andra samhällets legitima makt – leder till nya trauman.
The Dance Club skildrar i dessa scener en avgrundsdjup klyfta som dagens samhälle innehåller – mellan en vård som inte möter patienternas behov och den tomma tvångsvård som träder in när lidandet gått för långt. Det är ett glapp som behöver fyllas med möjligheter till samtal om hur människor har det, om det liv de lever, och kanske med lite dans. Evidensbaserat eller ej.
När samhället tar sig rätten att omhänderta människor mot deras vilja måste det ske med empati och med begripliga ord. Annars förstärks den sköres föreställningar om att samhället bara är straffande och inte en plats för dem.
Motstånd mot vår nya sköna värld?
En ytterligare ingång i förståelsen av The Dance Club är känslor. Närmare bestämt känslor som drivkraft. Publiken får genom korta fragment del av PTP-psykologen Johannes världsbild. Han menar att samhället behöver engagerade människor som gör motstånd mot vad de uppfattar som orätt. Vidare menar han att (negativa) känslor är en viktig grund i motståndet eftersom det ger motivation, förståelse och kraft.
I den världsbilden blir psykiatrin en del av en helhet som gör att människor accepterar – eller inte orkar kämpa mot – orättvisor. Genom att behandlingen inte handlar om att förstå det liv de hjälpsökande lever, det samhälle de lever i, utan om att dämpa negativa känslor så minskar människors vilja att göra motstånd och att skapa förändring.
Varför låter det här bekant? Kanske för att det är temat i den klassiska romanen Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Det är en dystopisk samhällsskildring i vilken människor får det de vill ha, nämligen kemiskt understödd njutning samt underhållning. På det viset dämpas allt behov av att vända sig mot makten och skapa en samhällsförändring.
På ett övergripande plan är det här vad The Dance Club handlar om. Att det finns stora risker med att psykiskt lidande ses som medicinska (och inte själsliga) problem. Att det psykiska lidandet, liksom andra medicinska åkommor, måste medicineras bort. Då kan vi – som om vi levde i romanen Du sköna nya värld – låta oss drunkna i underhållningsindustrins ständiga erbjudande om verklighetsflykt. Och vi kan göra det utan ångest och nedstämdhet.
Om vi resonerar som Johannes gör i filmen så riskerar dämpandet av våra känsloliv att ta bort motorn för all förändring. Både för oss som individer och som samhällsmedborgare.
The Dance Club blir därför en uppmaning till oss alla att inte se psykiskt lidande som något ensidigt ont, utan att det är något som har potential att visa oss vägen och ge oss kraft att bidra till förändring.
2020-talets "Gökboet"?
Efter mitt samtal med Langseth på PsykOpen sa hon till mig att hon hoppas att filmen ska skapa debatt, att den ska nå fram till dem som har makt över psykiatrins utformning. Att hon faktiskt hoppas på att filmen ska kunna bidra till förändring.
Har The Dance Club potential att påverka tidsandan? Kan filmen få ett genomslag som liknar det som Gökboet hade under 1970-talet, åtminstone i Sverige? Det får tiden utvisa.
Om The Dance Club ska bli lika ikonisk som Gökboet, åtminstone i svensk kontext, skulle det kräva att publiken ser förbi kritiken av riskkapitalisterna. Det är inte det som är filmens sprängkraft. Publiken måste se att filmen är en kritik mot en psykiatri (privat och offentlig) som basunerar ut att den är evidensbaserad men att den i själva verket har glömt människorna som söker vård i jakten på att skapa en vetenskaplig vårdform.
Kanske är The Dance Club för tidigt ute. Gökboet slog ned i en tidsanda då många kunde ta till sig av dess makt- och psykiatrikritik. Nu – i den tid då The Dance Club har premiär – så har den stora majoriteten av svenska folket inte förstått den medicinska psykiatrins ihålighet. Vi lever fortfarande i en tid då de allra flesta – från förskolebarn till överläkare, via journalister, föräldrar och lärare – tycks tro att de psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoserna är namn på objektivt observerbara kroppsliga avvikelser. Att de likt många av kroppens sjukdomar är oberoende av sammanhang, utveckling, tid och rum.
Kanske förstår inte publiken (recensenter och vanlig biopublik) att professionella inom psykiatrin faktiskt kan uttala sig så krasst som det gestaltas i filmen, att vården är så fast i en förenklad schematisk bild av vad evidens är att de glömt bort att se till människors liv.
Och med den blicken tunnas förståelsen av The Dance Club ut.
Om några år – när den ensidigt medicinska psykiatrin blivit genomskådad – så kommer förståelsen av filmen kanske att bli allt mer lik vår förståelse av Gökboet. Då var det en maktfullkomlig tvångsvård som var satt under lupp. I The Dance Club är det ett förenklat diagnostiskt tänkande om människor.
Och i båda fallen är den nödvändiga motvikten att göra uppror mot systemet.