Titel: Psyk 22 (en trilogi bestående av böckerna Minneslära, Gränslära och Ordningslära)
Författare: Markus Dencker
Förlag: Vulkan
Utgivningsår: 2020
Den som är intresserad av den psykiska ohälsan och dess högst olämpliga placering under ett medicinskt kunskapsparadigm borde läsa Markus Denckers boktrilogi Psyk 22: Minneslära, Gränslära och Ordningslära (2020) som jag nu har läst.
Dencker menar att den nuvarande psykiatrin innehåller ett Moment 22. I inledningen till varje del skriver han:
Om man accepterar att människan är för komplex för att sammanfatta den i medicinsk vetenskap /…/ då kan den psykiatriska vården inte vara strikt evidensbaserad
I den sista boken Ordningslära (sid 484) sammanfattar han:
… den evidensbaserade psykiatrin erbjuder patienterna en typ av vård de inte behöver, med stöd av en vetenskaplig grund som inte finns.
Dencker menar bland annat att ett stort problem i den evidensbaserade psykiatrin är fragmentering. Man sätter olika namn på olika delar av patientens symtombild. Själva ordningen är uppbyggd på att behandla delar av personer. Man missar helheten och integrationen. Vad som behövs är en helt ny riktning, en ny vetenskaps- och människosyn.
Böckerna kan med fördel läsas i ordningsföljden: Minneslära, Gränslära och Ordningslära. De utgör tillsammans en ovanlig integration av personliga erfarenheter (ideografi) och forskning (nomoetik). Dencker utgår från sin personliga situation och egna kontakt med sjukvården. Han har gått i egen psykoanalytisk terapi i fem år vilket hjälpte honom mycket. Utan terapin hade han inte kunnat skriva böckerna, menar han. Dencker gör ingående beskrivningar både av vad det innebär att vara patient och behandlare inom psykiatrin. Han lyckas också väva ihop det hela med psykodynamisk teori på ett intressant sätt. Dencker har också försökt få svar på frågor om hur man fattar beslut om behandling, evidens, med mera. Han har envist kontaktat chefer och ansvariga – men trots sina ansträngningar sällan fått några mera uttömmande svar.
Han kom slutligen fram till att det var omöjligt för honom att arbeta inom psykiatrin och jobbar därför nu på ett privat behandlingshem, Viksjö Gård Psykoterapeutiskt Center.
En röd tråd i Gränslära är den utvecklingspsykologiska vikten av att kunna ”acceptera begränsningarnas princip”. Gränser är det som ger tillvaron strukturer. De kan vara absoluta, reella och icke förhandlingsbara som livet själv, fysiska begränsningar, begränsningar i resurser för att ta några exempel. Andra gränser är konstruerade som vi skapat för att få världen att fungera bättre.
Mest centrala och komplexa är kanske gränserna mellan människor, speciellt mellan barn och föräldrar. Stora svårigheter med detta har idag lett till omfattande samhällsproblem vilket har lett till att det numera är subjektiva tillstånd som till stor del styr samhällsutvecklingen på bekostnad av det gemensamma bästa. Dencker visar hur skeva balanserna är mellan särintressen/gemensamma intressen, rättigheter/skyldigheter, frihet/ansvar, etc. Resultatet av detta ser vi i dagens starkt polariserande samhälle där de sammanhållande krafterna blir allt svagare. Denckers analys avhandlar svåra ämnen såsom psykos, npf-diagnoser, depression, trauman, separationer, med mera och sätter dessa i ett nytt kunskapsparadigm.
I Gränslära (s 363ff) redovisar han Diane Baumrinds forskning om föräldrastilar som handlar om dess förändringar (i struktur och känslomässig närhet visavi barnen) från mitten på 1900-talet tills idag. Dencker kopplar dessutom detta till anknytningsteorin. Tillsammans kan detta delvis förklara den nuvarande situationen för den psykiska ohälsan.
Jag är enig med Dencker i det mesta och har inte mycket kritik. Dencker tänker och arbetar på ett relationellt sätt med stort inslag av familje- och miljöterapi. Men det är en brist att han inte är mer bekant med den relationella psykoterapin vilket skulle gett honom en ytterligare dimension både som patient och behandlare. Han refererar i stort sett bara till den traditionella psykodynamiska en-personspsykologi (förutom några tidiga systemteoretiker från 1980–90-talen). Den relationella psykoterapin sätter de traditionella individualterapeutiska teorierna i en större kontext. Jag tror också han kanske hade kunnat kommit ännu längre i sina reflektioner om han gått i relationell terapi.
I Ordningslära refererar Dencker till Bruce Wampold som introducerade terapeutvariabeln i psykoterapiforskningen, vilket var ett nytt och viktigt perspektiv. I den traditionella psykodynamiska psykoterapin är terapeuten en utifrån kommande expert och ingen observerande deltagare som i den relationella psykoterapin. Men Wampolds forskning handlar om naturvetenskap och en-personspsykologi. Han fastnar därmed i en ensidigt studie av terapeuten och ser inte hela samspelet. Det blir som att titta på en tennismatch där man bara får se en spelare i taget.
Med detta sagt vill jag hävda att Markus Denckers Psyk22-trilogi är en av de mest angelägna analyser och tankar om ett nytt och breddat kunskapsparadigm som jag läst om en krisande medicinsk psykiatri. Dencker skriver på ett mycket inbjudande och lättillgängligt sätt trots att han avhandlar komplexa och allvarliga fenomen.