Det finns en liten anekdot som jag gjort till en del av mina tankefigurer. Det är traumaexperten Bessel van det Kolk som återberättat den i boken Kroppen håller räkningen (2014).
Anekdoten utspelar sig under slutet av 1970-talet, en tid då van der Kolk arbetade på en klinik för veteraner från Vietnamkriget. Han stötte på en patient som plågades av hemska mardrömmar och inre bilder på döda barn. Denne patient kunde inte leva ett vanligt familjeliv och gick ständigt hemifrån – ofta för att supa – av rädsla för skada sin fru och sina barn. Som ung läkare föreslog van der Kolk under deras första möte ett läkemedel som kanske kunde lindra mardrömmarna.
Efter van der Kolks andra möte med denne veteran misstänkte han att mannens svårigheter inte främst skulle förstås och behandlas som vore orsakerna en skadad neurokemi. Vad mannen led av, förutom flashbacks och mardrömmar, var även skuld, skam och våndor inför att inte klara av ett vanligt liv och en rädsla att skada sina barn.
När van der Kolk sökte kunskap om hur trauma kan yttra sig märkte han att han inte blev nöjd med de svar som hans kollegor och den samtida vetenskapen gav. Den kunskap som fanns närmast till hands var alltför medicinsk och för fokuserad på symtom. Den gav inte van der Kolk tillräckligt stöd för att förstå den nämnde veteranen på ett tillfredsställande sätt.
van der Kolks lösning var att leta i äldre tiders teorier för att söka förståelse för sina egna observationer och slutsatser.
Den här anekdoten är del av mina tankefigurer av två skäl. För det första – helt kort – stärkte den mig i att fortsätta att lägga vikt vid det psykiska lidandets orsaker trots att det sökandet i många avseenden går emot den medicinska psykiatrins logik.
För det andra fanns en likhet mellan min egen situation och van der Kolks val att söka stöd i äldre litteratur – att inte fastna i en idé om att den nyaste kunskapen alltid är bäst. Det här stärkte mig i mitt sätt att bygga upp en yrkesidentitet som psykolog. Som ny psykolog hade jag märkt att den organisation som jag arbetade i – BUP Stockholm – hade valt en riktning längs en väg jag inte ville gå. Snarare ville jag söka mig till en kunskap som fanns i en generation som var äldre än jag, de som var på väg att gå i pension, eller som redan gått i pension. De hade fostrats med teorier och en människosyn som jag kände igen mig i och i en anda som inte skapade så mycket rädsla för att göra fel.
Eftersom jag såg att dessa äldre medarbetare ofta stöttes ut ur organisationen – eftersom deras kunskap ansågs daterad – började jag oroa mig för att det skapas en brist på den kunskapstradition som jag ville vägledas av. För om man nedmonterar utbildningar, handledningar och anställningar som bidrar till att familjeterapi och psykodynamisk terapi lever vidare. Hur ska yngre generationer då hitta utvecklande sammanhang där dessa traditioner lever vidare, stärks och utvecklas?
Jag började söka min yrkesidentitet genom att identifiera mig med personer som hade kunnat vara mina föräldrar snarare än bland jämnåriga – och yngre – som sökte sig till de nyaste vetenskapliga rönen. Även Flytkraft kan ses som en konsekvens av det här – ett försök att ge oss som arbetar i vår tid en brygga in i det förflutnas teorier och människosyn för att göra något av det här och nu.
Kanske är det därför ingen slump att det är en del terapeuter från mina föräldrars generation som vänt sig till Flytkraft och uttryckt att hemsidan ger hopp. Till dessa hör Pia Eresund och Tomas Wånge som jag nu har äran att presentera som skribenter på Flytkraft. Inom kort kommer deras första texter att publiceras. De är båda legitimerade psykologer, legitimerade psykoterapeuter som arbetat med handledning och undervisning. Dessutom har de båda ägnat mycket tid åt att formulera sina tankar och erfarenheter i skrivna ord.
Tillsammans med andra av deras generationskamrater kan de ge oss i yngre generationer en möjlighet att ta till oss lärdomar som dragits långt innan vi var verksamma.
Roligt att Flytkraft växer! Kanske kan vi tillsammans bidra till att människor som plågas av sina minnen och relationer inte behöver sjukförklaras för att få vård.