På fredag, den 14:e augusti, kommer Behroz Dehdaris debutbok ut: Är jag sjuk i huvudet? Om diagnosens makt och maktens diagnoser. Det är också den första bok som Viksjö Gård Idé & Förlag ger ut.
Jag har varit förläggare och redaktör för boken vilket har varit både roligt och krävande. Både Behroz och jag har varit noggranna med att det i boken inte ska finnas några stora överdrifter eller påståenden som saknar vederhäftigt stöd. Självklart kan vi ha misslyckats – eftersom bokens ämne är så vidsträckt och komplext – men vi har i alla fall försökt.
Ett exempel på den här noggrannheten är följande. En sak som författaren tryggt kan påstå är att dagens psykiatriska diagnoser inte fungerar så bra som man önskat och att forskningen än så länge inte kunnat visa att de motsvarar sjukdomstillstånd i våra kroppar. Man har helt enkelt inte funnit några biomarkörer som kan användas kliniskt inom psykiatrin. Det finns inte heller något sätt att "bota" de "psykiska sjukdomarna" med läkemedel. Det finns bara mediciner som lindrar symtom.
Allt det går att säga med en säkerhet. Noggrannheten – och viljan att inte överdriva – kan exemplifieras med att det har varit viktigt för Behroz att i boken konstatera att det här kanske inte är en sanning för all framtid. Om några år kanske forskare hittar biomarkörer för det vi kallar "psykisk sjukdom". Troligen är det inte möjligt med de diagnoser vi använder idag, men det kan finnas andra sätt att kategorisera symtom som kanske ligger närmare specifika kroppsliga processer, tillstånd och egenskaper såsom den tydliga kopplingen mellan å ena sidan Alzheimers sjukdom, inflammationer i hjärnan eller Cerebral Pares och å den andra de symtom som dessa kroppsliga tillstånd leder till.
För att återgå till Behroz titelfråga: Är personer med psykiatriska diagnoser sjuka i huvudet? Han svarar att vi kanske är sjuka i huvudet ibland men det finns inget just nu som talar för att en deprimerad person eller att någon med ADHD-diagnos har en sjukdom eller fungerar annorlunda i nervsystemet. Eller att hen har en specifik genetisk variant som förklarar symtomen.
Det här är såklart en av bokens brännande frågor, eftersom den avslöjar en sorts lögn som både kliniker, forskare, journalister, myndigheter och intresseorganisationer gjort till sanningar. Och som många tror så starkt på att de är villiga att utmåla den som tvivlar till konspirationsteoretiker eller vetenskapsförnekare.
Fel eller rätt?
Behroz sätter sig på en ganska hög häst med en bok som ifrågasätter den vetenskapliga grunden för en hel medicinsk disciplin. Han är såklart inte ensam om att lyfta dessa frågor, det har blivit allt vanligare, men ett potentiellt fall skulle ju kunna bli svårt att hantera om det visar sig att det står saker i boken som inte är korrekta.
I samband med att jag planerade för marknadsföringen av boken såg jag en rubrik i sociala medier. Avsändaren var tidskriften Illustrerad Vetenskap, den tidning som jag som barn älskade med sina färgglada fantasieggande bilder och pedagogiska förklaringar av gåtfulla fenomen.
I tidningens Facebookinlägg kunde jag nu, 40 år senare, läsa:
Stort genombrott: Roten till ADHD och psykisk sjukdom kan ha identifierats i ny jättestudie.
Kan det vara så, tänkte jag, att precis när Behroz kommer ut med sin bok, där det står att den medicinska vetenskapen inte når fram till sina mål, att det just nu händer. Att forskare efter mer än hundra års kamp – för att hitta biomarkörer och genetiska "bevis" för att psykiska sjukdomar "existerar" – nu slutligen har lyckats?
Det vore ju verkligt dålig timing, om jag tillåter mig att vara lite snål.
Det var därför med ett visst obehag jag klickade vidare till själva artikeln. Är vårt nystartade förlags första bok inaktuell innan den ens kommit ut? I så fall kanske det är lika bra att lägga ned?
Artikeln är låst men redan efter rubrik, ingress och de inledande gratisraderna hade jag fått till mig starka ord. Det står om forskare som gjort "uppseendeväckande fynd", och att den aktuella studien "kommit fram till något enastående om psykiska sjukdomar som kan få stor betydelse för patienter redan i dag". En av forskarna – en professor i medicinsk genetik – citeras när han säger: "Det är fantastiskt att få en så exakt karta över hur de här diagnoserna faktiskt delar genetik och biologi”.
Det är ord som onekligen blåser upp förväntningarna: vad är det egentligen de hittat?
Vad är det artikeln egentligen visar?
För att få svar sökte jag upp den artikel, från Nature, som Illustrerad Vetenskap berättar om.
Ganska snart blev jag lugn. Den bok som Behroz kämpat så mycket med är inte inaktuell. Tvärtom. Artikeln i Illustrerad Vetenskap demonstrerar, tillsammans med ursprungsartikeln från Nature, exakt en av bokens viktigaste poänger. Nämligen att forskare och media, när det kommer till psykiatri, så ofta lyfter fram slutsatser och spekulationer som det inte finns stöd för i de resultat som studierna redovisar. Att de gör sig skyldiga till precis det vi velat undvika i arbetet med Behroz bok – felaktigheter och överdrifter. Och att de kommer undan med det.
Jag vill inte förminska artikeln i Nature. Verkligen inte. Den är intressant. Och det är ju onekligen imponerande att man kunnat utgå ifrån kartläggningar av flera miljoner människors genuppsättningar. På så vis har de kunnat se om olika personer med samma psykiatriska diagnoser har likheter i de extremt komplexa och unika genuppsättningar vi alla bär.
Studiens huvudsakliga slutsats kan sägas vara att den del av psykiskt lidande som kan förklaras genetiskt inte bekräftar den kategorisering vi använder idag. Resultaten visar bredare mönster, ungefär så som en genetisk lekman kanske kan föreställa sig att det fungerar: att vissa människor har en genetisk känslighet för att utveckla vissa typer av symtom och personlighetsdrag, medan andra människor har en känslighet att utveckla andra symtom och andra personlighetsdrag. Forskarna har identifierat fem sådana grupper av psykiatriska tillstånd. Att jämföra med DSM-systemets ungefär 300 diagnoser.
Vidare beskriver forskarna att de kunnat identifiera 66 procent av de genetiska orsakerna till att människor "hamnar" i någon av de fem grupperna. Och att de resterande 34 procenten alltså inte är förklarade.
Hittills inte så mycket att klaga på vad gäller artikelns innehåll.
Vad artikeln inte visar
Problemet med artikeln, och framförallt hur den beskrivs, är att artikelförfattarna inte lyfter blicken för att sätta resultaten i det större sammanhang där de oundvikligen hör hemma.
Om vi ska tala i klartext handlar artikeln bara om genetik. Den handlar inte alls om huruvida det kan finnas andra orsaker till psykiskt lidande – såsom miljöfaktorer. Den handlar alltså inte över huvud taget om att det skulle kunna uppstå lidande ur relationsproblem, fattigdom, ensamhet, mobbing, vanvård av barn eller andra trauman. Skulle inte roten till "psykisk sjukdom" kunna finnas i dessa fenomen?
Även om jag inte tycker om att skriva om procent vad gäller arv och miljö så kommer jag inte helt ifrån det. Av Behroz bok framgår att det utifrån befintlig forskning är rimligt att anta att ADHD och andra psykiatriska tillstånd, liksom även egenskaper såsom blyghet, är ärftliga till ungefär 50 procent. Dock menar han att det är otydligt vad detta betyder, bland annat beroende på att miljön har betydelse för hur generna kommer till uttryck. Behroz visar på ett trovärdigt sätt att de procenttal på uppåt 80 procent genetik – som vi ibland ser – inte kan vara korrekta.
Om vi nu, för enkelhets skull, utgår ifrån att vårt psyke ungefär till hälften formas av genetik, då har denna studie alltså identifierat 33 procent av pusselbitarna i det totala pusslet.
Det är alltså inte så illa, men det är långt ifrån de slutsatser man kan dra om man bara läser rubriken i Illustrerad Vetenskap: "Stort genombrott: Roten till ADHD och psykisk sjukdom kan ha identifierats i ny jättestudie". Vad de egentligen funnit är 33 procent av mekanismerna bakom hur personlighetsdrag och symtom utvecklas. Återigen. Väldigt intressant men inte "Roten till ADHD och psykisk sjukdom".
Egentligen hade det varit mer korrekt att rubriksätta med ungefär dessa ord: "Enastående resultat: Världens största kartläggning visar att dagens psykiatriska diagnoser inte kan förklaras genom genetik!"
Hade vi fått till oss denna typ av rubriker, lite då och då, kanske tilltron till neuropsykiatri och andra diagnoser hade varit lite mer verklighetsförankrad.
Ett exempel. Om ett barn är mer trotsigt än vad omgivningen anser önskvärt kan vi inte förvänta oss att hitta ett somatiskt sjukdomstillstånd som förklarar trotset eller genetisk kombination som förklarar det. Vi måste helt enkelt höja blicken och förstå barnet i sitt sammanhang – förutom gener alltså även faktorer såsom tidiga erfarenheter, anknytnings- och relationsmönster, syskon, föräldrar, kompisar, (för-) skola och så vidare.
Mindre är en höna, mer än en fjäder
När Illustrerad Vetenskap sprider ord om att artikeln i Nature redogör för "enastående" resultat och att roten till psykisk sjukdom kan vara upptäckt är det alltså inte sant. Det är visserligen mer än en fjäder men verkligen varken en höna eller en tupp.
För den som är intresserad av den här typen av överdrifter i den psykiatriska vetenskapens namn kan jag verkligen rekommendera Behroz bok. I den frågar han sig till exempel vad det är för forskning som ligger bakom rubriker som förklarar att "ADHD-hjärnan" fungerar annorlunda än andra hjärnor. Den typen av rubriker har vi väl alla sett?
När Behroz – med guidning av Tomas Ljungberg – närläser studierna som dessa påståenden hänvisar till, då visar det sig att slutsatserna inte stämmer. Siffrorna visar snarare att ADHD-hjärnor fungerar ungefär likadant som alla andra hjärnor, men att de på gruppnivå finns en bagatellartad skillnad, som kanske inte ens är kliniskt signifikant.
Med andra ord. Hur mycket man än avbildar, mäter och väger en hjärna – med alla de tekniker som står till buds idag – finns inget sätt att avgöra om personen har ADHD eller ej.
Den verkligt stora gåtan är hur det kommer sig att så många tror att den medicinska forskningen kommit så långt att det här är möjligt, när den egentligen kunnat visa så lite.
Är den här överdrivna tilltron till medicinsk vetenskap en fråga som den medicinska vetenskapen kan svara på? Eller måste vi vara öppna för att det finns andra kunskapsområden som är relevanta för att förstå Människan i sitt sammanhang?
En del svar finns i Är jag sjuk i huvudet?.