Tomas Ljungberg är tillbaka på Flytkraft med en kort analys av Dagens Nyheters "kvalitetsjournalistik". Kanske är DN vederhäftiga i andra avseenden. Vad gäller ADHD släpper de dock igenom det som ibland kallats "neurobabbel". Alltså att man skriver om neuropsykiatri helt utan att det behöver förankras i vetenskap. Och när Ljungberg försöker få kontakt med DN, för att höra hur de tänker, och få information om vad de har för vetenskapligt stöd för sina påståenden, då gör de sig oanträffbara.
I en tidigare granskning visade jag att Dagens Nyheter (DN) publicerade ogrundade och felaktiga påståenden om ADHD. Trots att de förklarade på sin hemsida att fakta de publicerar ska vara dubbelkontrollerade så skedde detta inte i praktiken. När felaktigheterna försökte påtalas gick det överhuvudtaget inte att få kontakt med ansvariga, och rättelser blev aldrig införda. DN fortsätter nu i samma fotspår och i en nylig artikel framförs på nytt ogrundade och felaktiga påståenden om ADHD.
Men låt oss börja med att backa bandet lite och ta det från början. På DN:s hemsida (www.dn.se/sa-jobbar-dn-med-kvalitetsjournalistik) kan man fortfarande läsa att DN arbetar med det man kallar för kvalitetsjournalistik. ”Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat, inte hårdvinklat och präglas av kvalitet och trovärdighet”, står till exempel att läsa där. Fortsätter man en bit lite längre ned så står att det som de publicerar ska ”bygga på säkra källor” och att fakta ska vara "dubbelkontrollerat”. Undersökningar och forskning som DN skriver om ”ska vila på stabil grund” och ”källhänvisningen ska vara tydlig”.
Om man som läsare av DN trots allt upptäcker ett misstag eller en felaktighet finns en speciell mejladress (ratta@dn.se) dit man kan vända sig för att påtala misstaget eller felaktigheten. ”Har vi gjort fel ska det rättas skyndsamt, på ett tydligt och ärligt sätt”, står att läsa där. Allt detta förefaller ju väldigt förtroendeingivande. Men än en gång visar DN att detta enbart är ett modernt exempel på en så kallad Potemkin-kuliss.
Neurobabbel
Den 26 juli i år publicerades en artikel på DN med titeln ”Därför är genierna på väg att försvinna i vår tid”. Den var skriven av författaren och journalisten Maja Larsson. Låt oss begränsa granskningen till ett stycke som hon skriver där. Detta stycke lyder:
”Adhd handlar om att hjärnan har svårt med dopaminregleringen. Det tar längre tid för belöningssystemet att dra i gång i kroppen, och därför söker adhd-hjärnan mycket stimulans för att hålla sig nöjd och glad. Det är svårt att både komma i gång med och hålla fokus på en förutbestämd uppgift eftersom det tar så lång tid innan det känns belönande. Dessutom påverkar adhd de delar av hjärnan som styr planering och konsekvenstänk.”
Detta, i sig rätt korta stycke, innehåller en lång rad påståenden om adhd som kan vara värda att granska lite närmare. Första meningen säger till exempel att hos personer med adhd ska det finnas en svårighet i hjärnan med regleringen av signalsubstansen dopamin. Vilken forskning eller forskare har visat detta på ett vetenskapligt hållbart sätt? Mig veterligen finns ingen direkt forskning som kopplar en förändrad reglering av dopaminsystemet i hjärnan till uppkomsten av adhd.
Vissa läkemedel som minskar adhd-symtom, som de centralstimulerande medlen metylfenidat och amfetamin, ökar visserligen omsättningen av dopamin i hjärnan och detta har ibland tagits som intäkt för att då är nog omsättningen av dopamin för låg hos en person med adhd. Men detta är ett indirekt antagande och inte en slutsats med forskningsstöd. Bara för att ett läkemedel har en viss effekt i kroppen så säger detta ingenting med säkerhet om den eventuella dysfunktion som ligger bakom att vissa symtom uppträder. Hjärtsvikt kan behandlas med vätskedrivande läkemedel som har effekt på njurarna men detta säger ingenting om att det är en avvikande funktion i njurarna som orsakar hjärtsvikt. Orsaken till hjärtsvikt sitter oftast i hjärtat självt där vätskedrivande läkemedel inte har någon direkt effekt.
Maja Larsson fortsätter sedan med att skriva att ”Det tar längre tid för belöningssystemet att dra i gång i kroppen”. Jag antar, utan att säkert veta, att författaren kallar dopaminsystemet i hjärnan för just belöningssystemet, och när det systemet har svårt med regleringen så blir resultatet att det tar längre tid för belöningssystemet att dra i gång i kroppen. Men samma fråga som ovan blir relevant även här, vilken forskning eller forskare har visat detta? Är det vetenskaplig kunskap som ligger bakom detta påstående, i så fall vilken och vad är källan? Vem har visat att det tar längre tid för dopaminsystemet i hjärnan att dra igång i kroppen vid adhd?
Hon fortsätter med att använda begreppet ”adhd-hjärnan” som om detta skulle vara något som är vetenskapligt klarlagt. Istället är det så att det finns inget vetenskapligt stöd för att det skulle finnas någon specifik egenskap i hjärnan hos personer som har fått diagnosen adhd, varken genetisk, morfologisk eller neuropsykologisk (Ljungberg, 2021; 2025). Så vad menar författaren att en ”adhd-hjärna” är för något och hur skiljer den sig från hjärnan hos personer utan adhd? Och vilken forskning har visat detta?
Avslutningsvis skriver Maja Larsson: ”Dessutom påverkar adhd de delar av hjärnan som styr planering och konsekvenstänk.” Adhd är en diagnos i det Amerikanska Psykiatriska sällskapets diagnostiska system DSM. Diagnosen adhd ställs enbart efter uppvisade symtom – det är en ren symtomdiagnos. Har man tillräckligt uttalade symtom av ouppmärksamhet och/eller överaktivitet kan diagnoskriterierna bli uppfyllda och en adhd-diagnos kan därigenom ställas. Men man kan aldrig få sina symtom av adhd – adhd är symtomen. Att påstå att adhd påverkar de delar av hjärnan som styr planering och konsekvenstänk är en ren missuppfattning av vad adhd är för något. Som jag skrev ovan har någon specifik avvikelse inte gått att hitta i hjärnan hos personer med adhd, och adhd påverkar inte hjärnan, adhd är bara ett namn på symtomen.
Rätt bör vara rätt
Det jag gjorde direkt efter att jag läst Larssons artikel var att skriva till DN:s egen tjänst där man kan anmäla om man har synpunkter på DN:s kvalitet eller om de har begått något misstag (ratta@dn.se). Jag lyfte fram att det fanns vetenskapliga tvivelaktigheter i påståendena i stycket ovan och jag önskade få vetenskapliga källor som styrker dessa påståenden. Mailet jag skrev har inte bekräftats att det kommit fram, jag har inte fått någon respons på mina önskemål om vetenskapliga källor och någon rättelse har mig veterligen inte införts i DN.
Då jag inte fick något som helst respons från den del av DN dit man ska anmäla misstag och felaktigheter så vände jag mig till kulturredaktionen, för det var i kulturdelen som artikeln var publicerad. Jag lyfte även där fram att det fanns vetenskapliga tvivelaktigheter i påståendena i stycket ovan och jag önskade få vetenskapliga källor som styrker dessa påståenden. Detta mail har inte heller fått någon som helst respons, och några vetenskapliga källor har inte redovisats eller någon korrektion införts.
Summan av det hela är alltså att DN fortsätter att publicera osakliga och ogrundade påståenden om adhd i tidningen. Deras egen policy och deras egen kontrollfunktion fungerar inte och är alltså bara en Potemkin-kuliss som inte fungerar i praktiken.
Granskningsnämnden för radio och TV är ett självständigt beslutsorgan som ingår i Mediemyndigheten och granskar sända radio- och tv-program i Sverige. De kontrollerar om program som redan har sänts i radio och tv (samt SVT:s publiceringar på internet) följer kraven på saklighet och opartiskhet. Granskningsnämnden tar emot och prövar klagomål från allmänheten, till exempel vad gäller saklighet och vetenskapliga underlag för sådant som framförts i radio eller TV.
Intressant nog finns det ingen instans eller myndighet dit man kan vända sig för att påtala om övriga media sprider felaktigheter, konspirationsteorier och ”fake news”. Det är bara den enskilda tidningens egna ansvar att se till att deras etiska regler följs. Men vad gör man när de etiska reglerna bara är en papperskuliss som inte följs?
Det är uppenbart att DN:s egen kontrollfunktion inte fungerar. Det behöver därför diskuteras om nödvändigheten att införa en oberoende instans eller myndighet vars ansvar är att granska att även övriga media följer etiska regler och inte sprider rena felaktigheter och ogrundade påståenden till sina läsare och till allmänheten.
Referenser
Ljungberg, T. (2021). AD/HD i nytt ljus – 13 år senare. Exiris, Nyköping.
Ljungberg, T. (2025). The neuropsychiatric paradigm is limping – time to lift the blinders? The Nordic Psychiatrist, 2.